Nytt musikliv åt julen

Tori Amos
"Midwinter graces"
(Universal)
Betyg: 5

Tori Amos musikalitet är näst intill överjordisk. När hon som fyraåring deltog i en pianotävling tappade domarna hakan och sa till hennes föräldrar att när någon kan spela sådär kommer det från Gud.
Ironiskt nog har Amos under stora delar av sin karriär ägnat sig åt att provocera kristna på olika sätt. Men pastorsdottern för inget krig mot kristendomen, enligt henne själv, och det är hennes nya julskiva "Midvinter graces" ett bevis på.
Här har hon skrivit om och vidareutvecklat gamla julpsalmer på ett sagolikt vackert sätt. Hon har satt sin speciella Tori-prägel på låtarna och håller samtidigt julens fana högt och högtidligt. En vansinnigt svår balansgång som den nu 46-åriga pianisten och sångerskan genomför på ett genialiskt sätt.
Tori Amos är sin gudabenådade talang trogen och ger nytt musikliv åt julen.
Med på skivan finns också några helt egenkomponerade stycken som exempelvis "Winter's carol", plattans bästa spår, samt den fina duetten "Holly, Ivy and Rose" tillsammans med dottern Natashya.
SARA LUNDVALL

Tänd ett ljus... och stå helt stilla

Jag är fascinerad av oskuldens tid i Sverige. När det lilla var gott nog och valmöjligheterna begränsade. Den som regisserade Triads video på 80-talet tycks inte ha haft stora visioner. Men det behövdes kanske inte. Det efterfrågades aldrig. Tre män som stod jämte varandra och sjöng, lika bekväma som främlingar i en hiss, var gott nog. De smågungar lite ibland och ljuset skiftar. Jag undrar vad det blev av killen i mitten, han med stora rösten. Att killen längst till höger bara försvann, det förstår man ju.

Och att Strömstedt är snyggare nu än då, ser jag som ytterligare ett bevis för att det mesta var sämre förr.

Tidningstexter vs blogginlägg

Jag ska sluta att bara länka till saker jag skriver för tidningen. Den här bloggen bör vara roligare än så. Det ska bli bättring. Tills dess kan ni ju klicka på länken och läsa min tv-krönika om 2000-talets tv.

http://www.folkbladet.nu/?p=162604

Metropia

Jag känner att jag gav ett lite för högt betyg till "Metropia" i dagens tidning. Efter att ha sovit på saken skulle en trea varit mer lämplig. Men nu får jag väl stå för detta. Tänk att jag ägnar så mycket tankekraft ändå åt filmbetyg. Blodigt allvar. Haha.

METROPIA
Betyg: 4
Filmstaden, Umeå
Regi: Tarik Saleh
Röster: Vincent Gallo, Juliette Lewis, Alexander Skarsgård med flera.

NÄR DET novembergrå regnet ligger som en enda tjock dimma utanför fönstren känns den dystopiska ”Metropia” inte som en särskilt osannolik framtidsvision. Här har färgerna och årstiderna suddats ut i en värld präglad av finanskris och storstads-
ensamhet.

VI FÅR TRÄFFA Roger, en helt vanlig halvmissnöjd Svensson, som någonstans inom sig ändå har så pass mycket integritet kvar att han klarar av att bli filmens motvillige hjälte. Han är nämligen misstänksam och konspiratorisk, två egenskaper som ska komma honom till gagn. Roger undviker det gigantiska tunnelbanesystemet, där det går otäckt fort att förflytta sig genom hela Europa, eftersom det är något skumt med det. Men en dag är hans cykel sönderslagen och han tvingas till tunnelbanan. Omedelbart nere i underjorden hörs en röst i hans huvud, en röst som påstår sig vara hans egen inre röst.
Det blir uppenbart att storebror inte bara ser dig utan också kan höra dina tankar och föreslå nya tankar.

”METROPIA” är nästan hypnotiserande tack vare, eller på grund av, den ovanliga animationstekniken. Det går inte att slita blicken från människorna som både är verkliga och overkliga. Den egna inre rösten pratar hela tiden; ”Hur fan har dom gjort det där?”, ”Är det där riktigt hår och vems ögon är det där?”. Även miljöerna känns igen men är samtidigt förvrängda, vilket ju förstärker känslan av framtid. Ja, animationen som det svenska produktionsbolaget Atmo ligger bakom är skum och intressant, konst rent av.
Regissören Tarik Saleh har även använt sig av kända röster (Juliette Lewis, Stellan Skarsgård och Sofia Helin) till okända ansikten, något som också bidrar till den mycket märkliga känsla filmen efterlämnar sig.
”Metropia” blir i slutändan lite svår att sätta fingret på. Tyvärr brister själva berättelsen (där bland annat författaren Stig Larsson haft ett finger med i spelet) som trots en bra grundidé ofta tappar tempo. Det finns ingen spänning fast man anar att den borde finnas där. Det estetiska bildspråket, som är så dystert och starkt, överskuggar troligtvis storyn.�
Fast här finns så mycket intressant att betyget ändå blir högt och en svensk film där dialogen sker på engelska – ja, bara det i sig kanske är en dystopisk framtidsvision.

SARA LUNDVALL

http://www.folkbladet.nu/?p=161940

Survivor

Veckans tv-krönika.

http://www.folkbladet.nu/?p=161733

Att respektera liv

Jag kommer ihåg första gången jag fick reda på att det som låg på tallriken var döda djur. Min bror passade på att berätta det en jul hos min farmor och mamma blev jättearg. "Varför ska du berätta det! Nej, Sara, det är inte döda grisar. Självklart inte. Ät nu".

Men mina instinkter sa mig att min bror talade sanning. Och det var en chock. Men sedan föll chocken undan jag fortsatte som alla andra. Försökte att inte tänka på vad som faktiskt fanns i frysdisken. Oftast tänkte jag inte alls.

I år har jag varit vegetarian i tio år och oftast tänker jag inte alls på det. Det är fullständigt normaliserat ända tills andra människor försöker påpeka det onormala. De kan sucka lite och himla med ögonen. Man är ju besvärlig.

Ja, vad ska man säga. Det finns så väldigt många bra anledningar till att inte stödja köttindustrin att jag inte ens orkar dra dem. Det ska ju vara självklart för alla tycker man.

Men jag har valt att respektera liv.

Huvudet säger nej - hjärtat säger ja

Twilight ”New Moon”
Betyg: 3
Filmstaden, Umeå
Regi: Chris WeitzI rollerna: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner med flera

Den rådande vampyrtrenden har nu förvandlats till hysteri. Biljettsläppet av Twilight-uppföljaren ”New moon” fick SF:s hemsida att krascha och unga tjejer upprörs till tårar över 15-årsgränsen. Och jag förstår varför. Jag har också längtat. Romantiken i den första filmen sög tag i mig och höll mig fast på samma sätt som när jag läste Starlet i mellanstadiet. Det var som att gå in i en rosa bubbla där det verkliga livet bara försvann och ersattes av en värld av spännande vampyrkillar och gränslös skönhet. Min inre tonårstjej bara jublade.

Tyvärr är uppföljaren inte lika lätt att förlora sig själv i. Det är en segdragen historia på flera ställen och dessutom är löjets skimmer mer närvarande i ”New moon” än i första filmen.
Berättelsen tar vid där den förra slutade och Bella och Edward är inledningsvis samma förälskade par. Men när Bellas födelsedag ska firas i fina vampyrvillan sker en olycka som gör att en av vampyrerna inte kan kontrollera sig. Edward inser att deras umgänge är för farligt för Bella och gör slut. Världen faller samman, men då är det dags för näste manlige bekant, indiankillen Jacob, att kliva in och ta en större roll i sammanhanget. Ytterligare en man är alltså villig att älska och beskydda filmens skönhet.

Det skulle vara otroligt lätt att falla in i något slags kulturtantsmoraliserande när det gäller ”Twilight”-filmerna. Exempelvis innehåller de ett uppenbart förhärligande av den farlige mannen, en man som är ganska ouppnåelig och som helst inte ska provoceras för att då kan han inte kontrollera sig själv. Och Bella själv är så självuppoffrande inför kärleken att hon hela tiden gränsar till suicidal.
”Twilight”-sagan är så späckad med den här sortens tveksamheter att det nästan blir kitsch.
För mig blir ”New moon” en slags balansgång där den vuxna kvinnan hela tiden vill problematisera, och till viss del demonisera, en ungdomskultur som den inre tonårstjejen bara älskar förutsättningslöst. Huvudet säger nej och hjärtat säger ja. Men eftersom människor redan vid fyraårsålder lär sig skilja på fiktion och verklighet, så finns det egentligen ingen anledning att välja någon annan väg än hjärtats. Moraltanten får stå tillbaka för ”New moon”, som är sagolik underhållning.
SARA LUNDVALL

http://www.folkbladet.nu/?p=161265

Min inre tonåring

I dag valde jag att bejaka tonåringen i mig. Hon fick gå på visning av nya Twilightfilmen och bara göra sådant som hon tycker är kul. Jag gillar min inre tonåring. Hon är cool och vansinnigt intresserad av amerikansk populärkultur. Vi brukar snacka, hon och jag. Hon kan ibland inte förstå det där kontrollbehovet jag har. Jag säger att det är viktigt, jag säger att man måste planera och vara artig och noggrann. Hon frågar varför. Det händer att hon vinner och då blir jag arg för att det blir så jävla rörigt. Ibland är jag inte intresserad av saker hon vill göra och då blir vi båda ledsna. Men oftast är vi vänner. Hon kanske till och med är min bästa vän. Jag vill aldrig förlora henne.

Paranormalt bra

I går tog jag mod till mig och gick på pressvisning av "Paranormal activity". Min recension nedan:

Paranormal activity
Betyg: 4
Filmstaden, Umeå
Regi: Oren PeliI rollerna: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs med flera

En enorm budget och en massa moderna specialeffekter är ingenting som är nödvändigt för att skapa en bra skräckfilm. Det har tidigare bevisats med exempelvis ”Blair witch projekt” och nu även med nya lågbudgetfenomenet ”Paranormal activity”. Till en minimal kostnad har den 38-årige, före detta tv-spelsdesignern, Oren Peli skrivit manus och regisserat filmen som dragit in tiotals miljoner dollar i USA. Filmen spelades in i hans eget hem under en vecka. En massiv hajp på nätet och effektiva trailers är bakomliggande orsaker till att framgångarna.

Handlingen är enkel. Det unga paret Micah och Katie skaffar en videokamera när oförklarliga saker börjar hända i deras gemensamma hem. Genom denna enda kamera får sedan biopubliken följa händelseutvecklingen i huset. Kameran riggas upp framför allt nattetid och det knarras lite i dörrar och springs i trappan, men till en början är det inte så mycket mer. Mannen i huset tycker mest att det hela är häftigt och är angelägen om att fånga något på band. Detta tycks provocera närvaron och de nattliga aktiviteterna trappas upp tills ingen tycker att det är roligt längre.

”Paranormal activity” är en bra skräckfilm av flera anledningar, men framför allt har man verkligen lyckats med den dokumentära känslan. När det vanliga distanserande filmiska filtret är bortplockat kryper skräcken upp i knäet på åskådaren. Skådespelarna, som är både okända och normalviktiga, är skickliga och använder sig till och med av sina egna namn för att bidra till autenticiteten. Känslan av att detta kan hända vem som helst blir påtaglig. Den ensamma kameran ger ett begränsat synfält, vilket också bidrar till obehaget. Fast mest överraskande är kanske att man faktiskt inte vet vad som ska hända. ”Paranormal activity” är oförutsägbar och det är stort i genren.

Det enda som kan vara till nackdel för filmen är egentligen samma sak som lyft den – hajpen. Nu har säkert även denna recension bidragit till hajpen, men en varnande finger bör ändå höjas inför alltför högt ställda förväntningar. Du kommer inte att kräkas eller springa ut ur salongen av rädsla. Du har redan sett värre grejer från Japan. ”Paranormal activity” spelar mycket på vad du inte får se, på din fantasi. Låt den få göra det.
SARA LUNDVALL

http://www.folkbladet.nu/?p=160584

Fungerande länk

Tänkte bara meddela att nu fungerar länken i inlägget här nedan. För er som ville läsa men inte tog er in på sidan.

Det finaste på länge

Djupt tagna och med tårfyllda ögon bestämde jag och två kollegor att Alex Schulman är en fin människa. Vi tävlade i att ösa beröm över honom och konstaterade enstämmigt att han levererar varje gång. Orsaken till vår nyväckta entusiasm var en utskrift som cirkulerade på redaktionen där vi jobbar. Någon hade läst vad han skrivit i samband med allhelgonahelgen och stack utskriften i handen på en kollega, som stack den i handen på en annan kollega och jag stack den i handen på ytterligare en kollega och sedan vet jag inget mer.

Läs: http://www.fokus.se/2009/10/tva-roster-om-doden/

En osmart tjejhög

En av mina äldsta och bästa vänner, Anna, hade i veckan läst min tv-krönika och mejlade mig för att påminna om en sak som skedde när vi var i 15-års åldern.

Vi var fyra, fem tjejer som precis haft skräckfilmskväll hos mig (jag tror det var "Terror på Elm street") och var ganska uppskrämda. Det var sommar och mina föräldrar var bortresta. Vi stod alla i köket när vi hörde flera små dunsar komma från vardagsrummet. En tjej tar mod till sig och gick ut i hallen för att se vad som försegick i vardagsrummet och samtidigt ger hon ifrån sig det mest fruktansvärda skrik. Och nu sker något märkligt. Alla tonårstjejerna, inklusive mig själv, slänger sig i en hög på golvet mot en vägg och kämpar febrilt för att komma underst. Vi skriker och knuffas så vi hör knappt när min klasskompis Jocke kommer in i rummet och stilla frågar vad fan vi håller på med. Han hade kastat ett äpple in genom altandörren (varför vet jag inte men det är väl sånt som tonårskillar gör) och min kompis hade så sett hans mörka, stora siluett i dörröppningen och blivit rädd.

Efteråt har vi vid många tillfällen frågat oss själva varför ingen av oss rusade till knivlådan och letade upp något att försvara oss med istället för att alla slänga oss i en passiv hög på marken. Det går säkert att utläsa något intressat gruppbeteende från denna incident, jag vet bara inte vad. Kanske att man inte är så smart när man blir rädd.

Veckans tv-krönika:
http://www.folkbladet.nu/?p=159095

Detta är tur

- Du måste ju haft en väldig tur som fått jobb inom den branschen, sa en bakant till mig.
Trött, efter år av slit som vikarie, inte en sjukdag, galen stressnivå och mördarschema, svarade jag mycket långsamt:
- Ja, men det ligger ganska mycket hårt arbete bakom också.

Det här var några år sedan, men hade det hänt för ännu längre sedan skulle jag garanterat svarat: Ja, jag har haft en väldig tur. Helt otroligt vilken tur jag haft.

Tur är ingenting annat än förberedelse möter tillfälle.

Ett meningsfullt boktips

Apropå gårdagens blogginlägg kan jag rekommendera boken "Slumpen är ingen tillfällighet", skriven av Jan Cederquist. Den handlar (till skillnad från min lilla berättelse) om den meningsfulla slumpen. Cederquist ger i boken flera spännande exempel på just detta och även om inte kommer fram till någon bestämd slutsats, så är det en trevlig och intressant betraktelse över livets ovanligheter.

En meningslös synkronisering

I går började jag tänka på gamla lärare jag haft. Jag försökte komma på om det funnits någon lärare som verkligen gjort intryck på mig, någon som lyft mig och sett mig. Jag kom inte på någon. Men tankarna kring en lärare i engelska på högstadiet var positiva. Carin hette hon och var en ordentlig, duktig katederlärare som tycktes gilla färgen lila.

Så inträffar något som händer mig rätt ofta. Jag, som inte ägnat Carin en endaste tanke på 15 år, ser henne stå framför mig i kön på Ica i dag. Hon känner inte igen mig såklart och jag har ingen lust att gå fram och försöka berätta för henne vem jag är.

Vad betyder sånt här? Just den här grejen finns det ju liksom ingen mening med heller. Detta vore ju en fantastiskt mycket bättre berättelse om det slutat med att den här Carin ordnade ett kul jobb åt mig eller själv behövde något som bara jag kunde hjälpa henne med. Nu slutar den här berättelsen istället med att jag bara ser henne på Ica och förvånades något över hennes ganska maskulina drag.

Bara så himla roligt

Det är sällan parodier är roliga, men det här är så bra!

Upp en nivå

Jag vet en spännande grej jag skulle kunna skvallra om.
Men jag tänker inte göra det.
Jag tror att jag är på väg att bli en bättre människa.

Jag tror även att Gud hjälpte mig så jag slapp bli chef. Tack Gud. (Detta är inte ironi. På riktigt. Det är inte ironi.).

Den eviga snuvan

- Jag tror att jag håller på att bli förkyld, säger jag.

- Du, svarar min chef, jag har hållit på att bli förkyld i tjugo års tid.

Jag förstod precis vad han menade.

Minst en gång i veckan funderar jag på frikyrkliga människor. Jag vet att jag har frikyrkliga människor omkring mig, men de säger aldrig att de är frikyrkliga. Varför säger de exempelvis aldrig: "Jo, en kul sak hände i söndags när jag var i kyrkan. Jag nös så kyrkbänkarna framför blev alldeles blöta."? Varför säger de aldrig det?

Jag är flummigt nyandlig och törs berätta det, även fast min intellektuella sida pockar på om att det är pinsamt.

Extremkylan

Jag läste på en löpsedel i går att "nu kommer extremkylan". Det lät hemskt. Osant, men hemskt. Vad ska ske under extremkylan? Är det ett iskallt monster som sveper in över mänskligheten med snö och is och storm och 36 minusgrader? Eller är det två minusgrader och lätt snöfall över Drottninggatan?

Jag minns en vinter när det var just 36 minusgrader. Min billiga täckjacka från H&M frös till på ett märkligt vis och blev helt stel. Det sprakade när jag gick och det var svårt att röra armarna. Jag frös trots tre par byxor, täckbyxor, flera lager tröjor och sockor. Det går liksom inte att klä på tänderna. Det var så kallt att öppna munnen. Det var folktomt på stadens gator och skyltfönstren var täckta av frost och is.

När jag hör ordet extremkyla, tänker jag på den vintern och fast några resor värre. Kanske står människor fastfrusna på torget under extremkylan? Jag tror det måste vara så.

En miljö jag vistas i

Roligt = middag i loge + hockey eller trav, iklädd "unisex"-jackan.

Lite om skräp-tv

Veckans tv-krönika:

http://www.folkbladet.nu/?p=156571

Pessimism-feminism

När jag var liten och skrev berättelser kunde det hända att jag plötsligt bara blev less och tog död på huvudkaraktären. Det var ett enkelt och effektfullt sätt att avsluta. Jag hade inte ännu insett att man behöver ha ett syfte med vad man gör som författare.

I helgen såg jag en stund på en av mina absoluta favoritfilmer - Thelma & Louise. Och som vanligt kom jag på mig själv med att sitta och önska att kvinnorna den här gången skulle få komma fram till Mexico och dricka de där drinkarna vid havet. Thelma kunde väl få skaffa det där hotelljobbet och prova leva utan sin kränkande man. Men så insåg jag att allt är inte möjligt, inte ens i filmens värld. 1991 (och kanske fortfarande) skulle det bara varit för mycket att låta dessa två kvinnor komma undan.

Thelma & Louise är något man skulle kunna kalla för pessimism-feminism. Alltså, du kan försöka göra uppror mot patriarkatet men det kommer inte lyckas. Du kommer inte ta dig till Mexico. Anpassa dig eller dö.

Callie Khouri belönades med en Oscar för bästa originalmanus och jag funderar på vad hon tänkte när hon dödade dem, vad hon själv varit med om. Hon dödade dem ju knappast för att hon inte orkade skriva mer. Kanske ville hon bara vägra anpassa sig.

Not a pretty picture

Ibland undrar jag om jag har någon egentlig personlighet eller om allt vara är toppar och dalar på min menscykel.

På jobbet skrattar vi åt roliga bilder på oss själva. Alltså riktigt roliga bilder, ögonblick där vi fångats från vår allra sämsta sida. Min kollega förevigades av sin man exakt när hon, efter att ha gått omkring och retat upp sig under en lång stund, exploderade av irritation. Not a pretty picture.

Jag blir aldrig bra på bild mest på grund av att jag är rädd för att inte bli bra och då ser jag rädd ut på bilden. Det är en ond cirkel.

Ryggont och märkliga tankar

I veckan har jag plågats av ryggont. Det började från mitten av ryggraden och strålade upp mot nacken, vilket gav migrän. Min nya naprapat knäckte till det mesta, men så bara ett par dagar efter besöket kunde jag knappt stiga upp ur sängen på grund av SMÄRTA i korsryggen. Tillbaka till naprapaten igen, som denna gång inte kunde göra så mycket. Det är inflammerat.

Jag minns så en bok jag läst en gång. En jätteflummig självhjälpsbok ("Du kan hela ditt liv" av Louise L. Hay) om hur tankarna styr våra känslor och i förlängningen skapar vårt liv. I slutet av boken fanns ett register över olika åkommor och vad de beror på. Jag slår upp ryggbesvär och läser: Ryggbesvär - nedre delen - "rädsla för pengar, brist på ekonomiskt stöd".

Hmm. Märkligt. Jag har i veckan fått en rejäl löneförhöjning som i så fall borde givit mig mer muskler och en stärkt rygg. I och för sig hade jag förra veckan (innan löneförhöjningen) tankar på att helt byta bana och börja plugga på kulturvetarlinjen, något som skulle medfört eknomiska svårigheter. Ryggen har kanske inte hunnit med i mina tankebanor.

Louise L. Hay (som syns på bild här intill) förslår följande affirmation som hjälp för ryggont till följd av pengaproblem: "Jag litar på livsprocessen. Jag får allt jag behöver. Jag är trygg".

Fast jag tror nog att jag följer naprapatens råd och ta ett par Ipren i stället.

En normaliseringsprocess

Jag har slutat se skräckfilm. Det är som en detox. Skräckfilm har skadat mig, har jag insett nu. Jag är inte normal av flera anledningar och en är alla typer av skräckkultur jag utsatt min hjärna för under så väldigt lång tid. Det är ju faktiskt inte normalt att vara mörkrädd som 30-åring. Det är inte normalt att tro att alla konstiga ljud orsakats av ett spöke. Och det är inte normalt att tro att fullt levande, friska människor vid en gravsten är gengångare (jo, det är sant, jag reflextrodde det en gång som tonåring när jag såg tre personer vid en gravsten på Trehörningsjö kyrkogård och blev jätterädd i flera sekunder).

Detoxen är hittills fantastisk. Mycket tidigare oförklarlig oro har försvunnit. Jag sänkt min läskighetsgräns till lägsta någonsin och klarar numera knappt av ett avsnitt av ”Ghost whisperer”. Ett friskhetstecken tror jag. Jag jagar det ljusa istället för det mörka.

Men okej då. Här kommer ändå bästa skräckisarna-listan:

Exorsisten
The shining
Terror på Elm Street
Psycho
Rosemary’s baby
Poltergeist
Carrie
Scream
The ring
The others

Last lecture

"Tid är allt du har. Och en dag kanske du upptäcker att du har mindre tid än du tror."

Randy Pausch

Universitetsprofessorn Randy Pausch sista föreläsning är fängslande och intressant. Den kanske är lite lång för att vara ett youtube-klipp på en blogg, men räds icke. Randy Pausch lyssnade på livet och reflekterade. Sådant är svårt att lära sig.

Olidligt för en vuxen människa att utstå

Bland det bästa jag vet är att gå på pressvisning och recensera film. Man får kaffe innan och en pratstund med andra recensenter. Sedan meddelas vilken salong som visar vad och man kryper in i mörkret, ibland helt ensam. Men det är inte alltid lika roligt. Det kan vara olidligt plågsamt. Som i går:

G-FORCE
Filmstaden, Umeå
Regi: Hoyt H Yeatman Jr
Svenska röster: Figge Norling,
Alexandra Rapaport, Gustaf Hammarsten
med flera

Betyg: 1

TREVLIG FAMILJEFILM ska klara av att underhålla både barn och vuxna. Den ska ha en tydlig handling, alternativt bygga på en klassisk saga, innehålla hjärtliga skämt och gärna ett gulligt djur som är rappt i käften.”G-Force” har inget av detta. Ett gäng marsvin som hetsar runt till musik för actionfilm lyckas varken skapa spänning, humor eller mysfaktor. Maken till ocharmiga marsvin får man faktiskt leta efter. När skämten inte träffar rätt hjälper det inte att de facebookar och gör alla saker som moderna människor gör.”G-Force” förblir som ett A-team-avsnitt, fast sämre, och med irriterande marsvin.

TROLIGTVIS HAR mycket humor gått förlorat i dubbningen till svenska, då originalrösterna görs av bland andra Nicolas Cage och Steve Buscemi, ett par som säkert kan rädda upp en del. Dessutom innehåller dubbningen direktöversättningar från engelskan, vilka säkert synkar bättre med läpprörelserna, men samtidigt är det få svenskar som använder fraser som; ”Utsidan. Nu” och ”Jag känner mig tio meter hög”.
Handlingen då? Jo, G-force, som är ett gäng specialtränade agent-marsvin, ska rädda världen från en ondsint miljardär. Det gör de genom att springa mycket, tala fort och ladda hem hemliga filer. Man har även lyckats klämma in det korkade, tjocka marsvinet som gillar att äta och lata sig, så att inte den stereotypen ska riskera att glömmas bort. Kanske skulle ”G-force” nå upp till en tvåa i betyg med originalröster och 3D-glasögon, men det här är nästan olidligt för en vuxen människa att utstå.

Publicerad i VF 2009-09-04

Moderna vampyrer svåra att motstå

Veckans tv-krönika i VF.

http://www.folkbladet.nu/?p=154197

Ett låtsasproffs som jag

Jag tänker att alla andra joggare är proffs. När jag möter dem på vägen vet jag att de har minst en mil bakom sig och minst en mil framför sig.

Men i dag insåg jag, sådär som helt sanna insikter bara kommer, att joggaren jag mötte kanske också bara hade ett par kvarter bakom sig. Hon kanske bara har köpt snygga springkläder. Ett låtsasproffs som jag.

Annars då? Jo, jag kan inte sluta lyssna på Bob Segers "Turn the page". Det är en sjukdom. Mitt skägg bara växer och växer. Och längtan efter USA blir större.

Semesterstängt

Gott folk, bloggen har semesterstängt fram till 1 september. Ungefär.

Trevlig sommar!

Behovet av jämförelse

En filmdiskussion är alltid ett måste när vi träffas - jag och min filmintresserade vän. Det kan vara allt från vad som visas på bio till de små nyansernas skillnad i en 70-tals western.

Men när samtalet i fredags handlade om komedier tände han plötsligt till. "Du ska alltid jämföra, varför måste du det? Räcker det inte med att säga att en film är bra?"

Jag erkände genast. Jag jämför. Jag kan inte bara säga att "Baksmällan" är en rolig film. Jag måste säga att den inte var lika bra och rolig som "Superbad". Sen måste jag börja prata om vilken förträfflig film "Superbad" är. Hur hysteriskt rolig och underbar den är. Sen måste jag försöka hitta någon annan komedi som kan mäta sig med den.

Under flera år undvek jag komedier. Nu har det blivit en drog, en jakt. Jag letar det perfekta skämtet, det där subtila, intelligenta. Jag ser upp till människor med humor som hjältar.

Jag hade tänkt göra en lista på mina favoritkomedier nu, men jag hinner inte. "Superbad" ligger på första plats i alla fall.
http://www.imdb.com/title/tt0829482/

Slår på MJ

Jag kan inte bestämma mig om Chris Rock eller Eddie Izzard är världens bäste stand up-komiker. Alla hyllar Michael Jackson nu, men detta klipp från en av Chris Rocks shower är så underbart roligt att jag kan inte låta bli att länka.

Moviebox och oskuldens tid

Det var sommar, då som nu. Men vi satt inne, jag hos äldre grannflickor. Tonårsflickor. De hade hyrt en moviebox och till det en kassett med musikvideos. Ty detta var oskuldens tid.

Jag tror att det fanns en video med Kikki Danielsson på kassetten, men i övrigt är det bara en enda jag minns - Michael Jacksons "Thriller". Flickorna hade talat om för mig att jag bara fick se den om jag inte berättade något för min mamma.

Men upplevelsen var för stark. Det här var för stort. Det gick inte att hålla hemligt. Jag berättade vid middagsbordet om det enastående jag sett. Min mamma gick genast och skällde ut grannflickorna på ett hysteriskt vis, vilket fick mig att inse att den kvinnan ska man inte berätta någonting för. Bara saker hon själv kan förstå, kan man berätta. Inget nytt. Inget utöver. Det blir min egen värld.

Grannflickorna blev arga för att jag skvallrat och jag fick aldrig mer se "Thriller" hos dem. När kabel-tv många år senare förgyllde vår tillvaro dök videon ibland upp på Mtv. Det var lyx.

Arbetarklassens vedermödor

Samtal i bilen:

Jag: Alltså, jag är så mycket arbetarklass att jag inte ens tycker om att romantisera den.
Johan: Menar du på fullaste allvar att du upplevt arbetarklassens vedermödor! I det där radhuset på 135 kvadratmeter.
Jag: Ja. Mer än du i alla fall. Vad är arbetarklassens vedermödor då?
Johan: Det är när man före tio års ålder tvingas ut på en potatisåker. Eller skogsbruket, ut och flotta timmer och dräpa sig själv.
Jag: Finns det inga moderna vedermödor för arbetarklassen då? Jag tror att jag upplevt en modern variant.
Johan: Nä, det har du inte.

Frågan är om det blir någon roman nu.

The little things

Lycka kan vara att få en ballong. Eller att hitta av ett Seinfelt-avsnitt man aldrig sett.

Högkonjunkturen vi aldrig upplevt

Alltså, det har nyss varit högkonjunktur. Och nu är det extrem lågkonjunktur. Jag har upplevt båda tidigare, men det ska ju tydligen finnas en variant av högkonjunktur där arbetsgivare måste kämpa för att få arbetskraft. En version av samhället där arbetsgivare måste vara rädda om sina jobbare, ha lite skräck för att de ska gå därifrån med all sin erfarenhet och därför försöka se till att erbjuda en god arbetsmiljö och pengar för att de ska stanna.

Den här typen av högkonjunktur har jag aldrig upplevt. Existerar den? Eller existerar den bara för dem med unik spetskompetens?

Motståndet

En gång för länge sedan (mycket i mitt liv har skett för länge sedan nu märker jag) så sa en klasskamrat en tänkvärd sak. Vi talade i telefon och beklagade oss över någon skoluppgift, varpå hon plötsligt slänger ur sig de bevingade orden: "Alltså, det är inte det att jag är lat, utan det är som bara något motstånd".

Tänk att kunna förvandla en arbetsuppgift till något så abstrakt. Ett oförklarligt motstånd. Underbart.

Jag känner ibland det där motståndet. Och det är inte det att jag är lat.

Inte bara vem som helst

I dagens Expressen finns intressant läsning om kronprinsessan Viktorias blivande man Daniel.

Det visar sig att han trots allt inte är någon vanlig Svensson. Nej, nej minsann. Han har rekordsnabbt hämtat sig från sin njurtransplantation och "läkarna är helt stumma". Daniel var tydligen uppe redan efter tre dagar och gick i korridoren. En "person" säger till Expressen att "Han verkar vara byggd av stål. Otrolig grundfysik".

Gud vad skönt att veta. Må hända är han inte blåblodig men han är ju typ Stålmannen.

Den som alltid bor granne

En sorg är ingenting som försvinner. Det är ingenting som går över.

Fast det kan se ut så utifrån.

Det beror bara på att sorgen fällt ihop sig och dragit sig inåt i kroppen. Den har flyttat till en fast adress inne i själen och där bor den, precis granne med lyckan.

Under de största och vackraste stunderna i livet finns den sedan alltid med, står jämte och tittar på. Den kräver ingenting, endast acceptans.

Jag vet hur det känns, lilla Flea. Det var ett vackert bröllop. Det kändes som om alla var där.

Alla.

Balkongmannen - återkomsten

- Hallå, det är balkongmannen!
Jag inser genast vem som ringt till min mobil. Mannen som ropade reklambudskap åt oss från sin balkong har nu ytterligare engagerat sig i sin dotters nätförsäljningsverksamhet genom att ägna sig åt att googla företagsnamnet och alltså hitta mitt blogginlägg.
- Gud vad roligt det du skrev var! Jag garvade läppen av mig hela kvällen (inte ett exakt citat men detta är vad jag anser vara andemeningen).
- Ja, vad bra, svarar jag.
- Vad har du för mejladress? Jag vill mejla dig ett tack!

Balkongmannen får min mejladress och mejlar denna text:

Hej Sara!

Förlåt att j skrek åt er så där, men ibland så får tydligen förnuftet stå tillbaka för kärleken till sin dotter.....
jag trodde givetvis att jag gjorde er en tjänst (bra kvalite, prisvärda barnkläder bla. bla. bla.....)
det värsta var att j var helt nykter, j måste prata med min läkare......

J har kollat in din blogg du är begåvad och har glimten i ögat.

Hela vår familj även morsan (85) har haft roligt åt din blogg ......roligt innebär att den är bra...

Hej, gomorron eller godmiddag, Kurt jag heter,
du skriver på folkbladet, är det om nyheter?
Vad vet jag? som är en riktigt helkorkad novis.
jag kanske kan göra dig en tjänst på något vis?

Mvh

Kurt

Inte nog med att jag får en dikt/sång, han bifogade även en bild på sig själv! Lysande. Och vilken skön lirare han verkar vara - sitter i soffan med skinnjacka och gitarr (och gitarren, har jag fått förklarat för mig av självutnämnda experter, är inte något skräp. Nä, nä en dyrgrip, vilket indikerar att han faktiskt kan spela).

Han är liksom en riktig sån där söderkis fast i Umeå.

Man måste spränga gränser, gå utanför normen och inte vara som alla andra. Det är tydligt att balkongmannen Kurt förstått. Han får fem plus av mig, trots att jag så att säga inte hört hela skivan.

ps. Bakgrundsinfo finns att läsa under det tidigare blogginlägget "Faderskärlek från balkong".

Farmorsblomman II

Jo, det var så märkligt. Farmor bodde, som sagt, helt ensam på en stor gård som bestod av tre hus i olika storlekar, en stor ladugård och ett par mindre bodar. På gården brevid, cirka 100 meter därifrån, bodde en annan tant som hette Ingrid. Hon var ganska lång och spänstig och gick varje dag förbi min farmors hus när hon skulle hämta posten nere vid vägen.

Dessa två damer - en lång och en kort - bodde alltså nära varandra, omgivna av tjock granskog och någon enstaka landsväg. Ungefär som på en öde ö, fast i Ångermanland. Men de umgicks inte. De hälsade aldrig på hemma hos varandra och de ringde aldrig varandra annat än om det varit mörkt länge i fönstret hos någon av dem.

På somrarna satt min farmor ofta på bron i solen och höll i sin käpp. Ingrid hälsade när hon gick för att hämta posten. Det var allt. Sedan satt de på var sin köksoffa, i var sitt hus och lyssnade på P1 och väggklockans tickande.

Fredagkväll i gruvan

Att det på ytan kan se så lugnt ut.

Veckans ord

Ord som definierar denna vecka: geometri, saxo, homosocial reproduktion, inskolning, ryska björnen, eget företag, frigeometri, friredigering, skivsläpp, blomlåda, dans, magont, lekpark, möhippa, middagsinbjudningskrock, promenad, tjejfika, tid, operachef, arbetsmiljö, kvinnotangentbord, björnungar och korrektur.

Farmorsblomman

Jag har köpt pelargoner för första gången i mitt liv och allt jag kan tänka på när jag ser dem är min farmor. Hon var en pytteliten tant med käpp och grått hår, som bodde helt ensam på en stor gård. Tystnaden är så påträngande i de norrländska byarna där det sitter en gamling i varannan gård och dricker kokkaffe och lyssnar till väggklockans tickande. Min farmor satt ofta på kökssoffan omgiven av ljusrosa pelargoner och virkade smådukar.

När hon skulle begravas åkte vi i bilkortege genom byn. Det var viktigt. En sista resa genom byn där många fönster blivit övergivna och svarta. Sedan bar männen in kistan i kyrkan och öppnade locket.

Jag trodde inte att vi hade några traditioner i vår släkt förutom Kalle Anka på julafton, men tydligen.

När jag tänker efter såg jag inte till en enda pelargon under begravningsceremonin. Det var fel.

Faderskärlek från balkong

När jag och min sambo var ute med barnvagnen och gick skrek plötsligt en människa reklam åt oss. Nu kan man inte ens gå över en gräsmatta utan att det står en karl på en balkong och gastar ut reklambudskap. "Hippsomhapp.com!", "Min dotter säljer barnkläder på nätet!".

Först blev jag irriterad, men sen insåg jag vilken fin människa balkongmannen var. Han är så stolt och glad över sin dotter och hennes verksamhet att han känner sig tvingad att skrika åt främmande människor från sin balkong.

Nu har jag varit inne och tittat på hemsidan. Jag tänker inte köpa något eftersom vi har barnkläder så det räcker, men jag tänker länka. Bara för att det är så fint med fäder som älskar sina döttrar. Och för att det ska fan löna sig att skrika åt främlingar ibland.

http://www.hippsomhapp.com/

Farlig varmkorv?

En vän till mig beklagade sig i lördags över smärta i ena foten. "Har du gjort illa foten på något sätt", frågade jag. "Nej, det är ju det som är så konstigt".

I dag berättade min vän att smärtan på lördagskvällen blivit så olidlig att han tvingats åka till akuten. Foten gjorde nu ont - och var röd och svullen.

På akuten konstaterar man att min vän drabbats av gikt. "De frågade om jag druckit mycket öl eller ätit mycket kött", berättar min vän förvånat.

"Men du dricker väl inte så mycket öl?", säger jag.

"Nä, men jag åt en varmkorv vid majbrasan förra veckan. Det var efter det jag började få ont i foten. Jag tror det var den varmkorven".

"Ja, fan varmkorv vet man aldrig vad det innehåller", konstaterar jag.

Fånig, kvinnoförnedrande och alldeles, alldeles underbar

För en tid sedan fick jag i uppdrag att gå och recensera Twilight på bio. Jag satte mig suckande i biostolen med armarna i kors. Men så skedde något märkligt, jag fastnade i filmen på samma sätt som jag kunde göra som tonåring och gick med ovanligt lätta, politiskt inkorrekta, steg ut från biosalongen.

Nu har Twilight släppts på dvd och detta är min recension av filmen (publicerad i VF i februari):

Hela 17 miljoner böcker har sålts i 37 länder av Stephenie Meyers omåttligt populära Twilight-serie. Det är med andra ord lätt att förstå hur sjukt efterlängtad den här filmen är. Tonårshypen på internet har vuxit sig enorm och det är bäddat för publiksuccé på vita duken. Jag kan inte svara på om den här filmen lever upp till förväntningarna då jag är för gammal för att ha läst böckerna, men en sak är säker – min inre tonårstjej bara fullständigt älskar Twilight. Hon sväljer alla klyschor och vanföreställningar om livet och det motsatta könet på samma sätt som hon gjorde när hon läste Starlet för 17 år sedan. Hon bara totalt vältrar sig i den verklighetsfrånvända, kvinnoförnedrande och förljugna romantiken som Twilight erbjuder och upplever ren lycka. Hon tycker Twilight är den bästa film hon sett och ska se den fler gånger på bio, köpa dvd:n med extramaterial och se hela härligheten om och om igen. Hon tycker att det här är bättre än Dirty dancing och Titanic och funderar på att flytta till USA.

Twilight handlar om Bella som är nyinflyttad i en amerikansk småstad och börjar på high school (ja, det är en high school-film!) där hon förälskar sig i den mystiske och säreget vackre Edward. Det som gör honom extra spännande och farlig är att han är en vampyr. Han förmår inte motstå henne trots att han borde, vilket innebär lite olika faror som skapar spänning och tillfällen för honom att rädda och beskydda henne.
Det här är såklart skitfånigt och jätteytligt på alla sätt, men det är bara att applådera en Romeo och Julia-historia som verkligen lyckats samla alla ingredienser till en extraordinärt kladdig smällkaramell för alla småtjejer.

Tur att jag sminkade mig

Ofta när jag går på stan träffar jag ingen jag känner. Det är skönt om man är ful. I går hade jag sminkat mig, men så började det regna. Jag stannade inne och städade och tänkte att det var onödigt att jag sminkade mig. Så jag gick ned på stan när det slutade regna och köpte en väska och ett paraply. Då träffade jag en kollega som skulle köpa strumpor utan tåförstärkning.

Jag gick vidare för att köpa ett födelsedagskort. Då träffade jag en gammal gymnasiekompis som flyttat tillbaka från Stockholm. Vi pratade om pandemier och ebola. Han blev förvånad över att jag inte minns att vi diskuterat ebola i skolan. Han minns alltid allt från gymnasiet och jag minns inget.

På gatan utanför träffade jag Arons pappa. Jag berättade att vi inte lekt med Aron i dag men att vi skulle träffas i morgon. Han cyklade hem.

Sedan gick jag vidare för att köpa hårfärg hos min frisör. Hon har vuxit upp på samma område som jag. Hon hade färgat håret blont. Jag ska färga håret mörkt.

Efter det gick jag ned på bokhandeln. Där känner jag alla, men jag tror att de blev irriterade på att vår son rev ut böcker ur hyllorna.

På väg hem tänkte jag att det var tur att jag sminkade mig.

Livet i soffan och amerikansk film

I går hade jag min äldsta väninna på besök. Vi har känt varandra i 25 år. Vi satt i soffan och zappade runt på tv-kanalerna och plötsligt ser vi en filmscen som är en flygplansbild över en idyllisk sandstrand. Båda identifierar blixtsnabbt filmen som "Cocktail" utan att ha sett en enda karaktär eller hört ett enda ord yttras. Vi kände igen sandstranden.

Sist vi såg "Cocktail" tillsammans var vi väl i tio-årsåldern och satt i hennes föräldrars hörnsoffa. Där såg vi också "Can't buy me love" och "Lace".

När vi nu såg delar av "Cocktail" igen upptäckte vi besynnerligheter. Exempelvis kommer en ung kvinna framspringande till baren där Tom Cruise jobbar och berättar att hennes vän svimmat på stranden. Tom Cruise bara svingar sig över bardisken och springer bort till väninnan som är omgiven av en ring av människor.
Frågor att ställa: Är en bartender verkligen den man hämtar när ens vän ligger medvetslös på stranden? Hur bra självförtroende har den här unge bartendern som bara tar sig an situationen utan att först ringa efter ambulans? Är inte"hon har fått för mycket att dricka och det är ingen fara" egentligen den enda diagnos en bartender är kompetent att ställa?

Jesus - i ny gestalt

Nu har jag recenserat Jonas Gardells "Om Jesus", en bok som jag varmt rekommenderar:

http://www.folkbladet.nu/?p=143360

Är medveten

Jag är medveten om att det här med att välja glädje är som att blunda och hålla för öronen och skrika samtidigt. Men vad ska man göra?

Väljer glädje hela jävla tiden II

De senaste veckorna har jag tvingats försöka välja glädje aktivt hela tiden. Nu har jag kommit till en skön neutral punkt där jag inte längre bryr mig.

Det var det jag skulle skriva i förra inlägget så att det skulle stämma med rubriken.

Väljer glädje hela jävla tiden

För ett år sedan läste jag Kay Pollaks fina lilla bok "Att välja glädje". Budskapet är ganska enkelt - låt inte andra människor eller yttre omständigheter få dig att må dåligt. Du kan själv välja dina tankar och på så vis välja dina känslor. Jag tror att det ligger mycket i detta men givetvis är det ett enormt svårt tankeexperiment för en cyniker som byggt upp sin humoristiska ådra genom förmåga att raljera över skit.

Hursomhelst gör jag ett försök att tänka positivt (eller jag gör flera i omgångar, stötvis) och det går jättebra inledningsvis. Tills en kväll när jag är extra trött efter många långa amningspass. Precis när jag ska gå och lägga mig ringer telefonen och jag hör min sambos vädjande röst i luren: "Du, kan du göra mig en tjänst?". "Vaddå?". "Jag har blivit inlåst här och du måste komma med nykeln som finns hemma".

På med kläder på bebisen som just somnat gott, på med overallen, ned i vagnen. På med jätte ytterkläder på mig och stega iväg i den bistra västerbottniska iskvällen. Jag svär och stampar hårt när jag går: "Varför i helvete kan han aldrig komma ihåg en endaste jävla grej? Hur kan han bara vara så tanklös och slarvig". "Alltså, stackars mig som nu tvingas gå ned på stan med barnvagnen så här sent i kylan och jag som är så himla trött".

Och så plötsligt: "Det är ju precis det här Kay Pollak INTE tycker att man ska göra. Bara eskalera i negativitet".

Trots att jag "kommer på"mig själv är jag fortfarande arg. Det är inte första gången det sker sådana här saker. När jag kommer fram till min sambos arbetsplats står han i dörren och ser spelat överdrivet förtvivlad ut. Jag låser upp. "Jag vill verkligen välja glädje nu, men det är jävligt svårt", säger jag. "Åh, snälla, välj glädje, välj glädje".

Nu börjar vi båda skratta så vi vill kissa ner oss. Att bara helt ha adopterat semantiken från en självhjälpsbok och sedan slänga sig med den är hysteriskt roligt. Det gick inte att vara arg längre, så Pollak fick rätt på något vis ändå. Vi blev jätteglada efter skrattattacken och brydde oss inte om att bebisens sovrutiner rubbats utan gick på en nattöppen kiosk och köpte godis.

Goda råd från andra sidan

Ibland får man höra goda råd som direkt hittar ett gensvar i själen. Det vibrerar och studsar likt ett eko inombords. Det är sanningen som sägs.

När så sanningen dessutom uttalas av en vän som en gång varit i exakt samma sits, blir det så mycket allvarligare, så mycket mera verkligt.

Jag har en känsla av att jag kommer att minnas den här kvällen när jag väl sitter där och ska välja. Den kommer ligga som en alldeles egen tyngd i den ena vågskålen.

Man i ett tidigare liv

Jag tror att jag var man i ett tidigare liv. Kanske flera liv.

Jag tror att det är därför jag har så svårt att acceptera att jag blir behandlad som en kvinna. Jag är ovan helt enkelt.

Hittade himlen i helgen

Min teori om att himlen finns i det enkla, eller att livets gåta kanske är inte är svår, har fått vatten på sin kvarn. I helgen satt jag och sambon på middag hos våra bästa vänner. Tre små barn ligger och sover i rummet intill, varav ett är vårt. Vinet flödar som om någon av oss vore chef på systembolaget och det är extremt högt i tak. Jag tänker att det finns ingen annanstans jag hellre skulle vilja vara just nu än just här. Jag vill sitta just på den här stolen, med just de här människorna, vara just så här full och ha just så här underbart kul.

Snäll mot mig själv

Nu har jag varit jävligt snäll mot mig själv. Jag har lyssnat på vad jag verkligen vill och inte på vad andra vill och sagt det högt.

Återstår att se om det straffar sig eller inte. Jag tror att det blir bra.

It's the end of an era. Tack och lov.

Jesusboken är här

Nu har jag ett recensionsexemplar av "Om Jesus" i min hand. De två första kapitlen är avklarade och nu gäller det bara att finna tid till resten. Mycket lovande start i alla fall.

I övrigt är jag inte så nöjd över att jag den senaste veckan haft mycket svårt att tänka positivt. Det har varit omöjligt. Alla negativa tankar bubblar upp och drar åt sig mer negativa saker som exempelvis att jag i går fick jätteskäll av en busschaufför för att jag råkat luta mig mot plingknappen och plingat varenda hållplats från Umedalen och ner till stan.

Minns att hon är fri

Det finns en sak som jag skulle vilja lära mig i livet. Jag skulle vilja inse på djupet att jag är fri. Oftast går jag omkring och tror att jag måste göra vissa saker, att jag måste bo här eller jobba där. Men det är ju något jag en gång valt och det borde inte vara en så stor sak att välja om. Man väljer ju varje dag, hela tiden en massa, massa.

För sex år sedan gjorde jag en för mig väldigt viktig sak. Jag sa upp mig från ett fast jobb utan att ha något annat att gå till. Jag bara sa upp mig och flyttade hem till Umeå. En mer befriande och stärkande känsla får man leta efter. Att bara kasta sig ut (trots att jag är hårt fostrad i ett arbetarhem där fasta jobb är något man håller fast, fast, fast vid) visade sig vara bland det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Det var så oerhört viktigt för mig att på så sätt äntligen förstå att det faktiskt finns annat, att man inte måste fullfölja sina åtaganden till varje pris. Att man inte ska vara rädd.

Problemet är att den kunskapen nog inte etsade sig fast på djupet. Då brukar livet kräva bakläxa.

Jag tänker lyssna på viskningen

Min far var en stressad människa. Han tog sitt arbete på största allvar och det gick före allt. Eftersom han var duktig fick han mycket ansvar, vilket tyngde honom ännu mer, stressade honom ännu mer och fick honom att prioritera bort familjen ännu mer.

Det var någon som sa att först viskar livet. Sedan ropar det. Sedan skriker det.

Min far lyssnade inte på viskningen. Han hörde inte ropen. Han drabbades av skriket.

Cancern tog hans liv och bara ett par år innan dess insåg han nog att arbetet, som trots allt var en vanlig anställning och inget livsverk, inte var det viktigaste i livet.

Han fick lära sig den hårda vägen.

Jag tänker lyssna på viskningen.

30 centimeter längre än Jesus

Jag väntar otåligt på att ett recensionsexemplar av Jonas Gardells nya ”Om Jesus” ska dyka upp hos mig. Läste för några år sedan hans ”Om Gud”, som var fantastisk, men något säger mig att uppföljaren kommer vara strået vassare.

Jag såg nyligen en intervju i TV4 där Gardell berättade om boken, som till största delen verkar handla om bilden av Jesus. Bland annat så var Jesus förmodligen tandlös och endast 150 centimeter lång. Han värnade egentligen inte så mycket om familjen och dog inte för våra synders skull, enligt Gardell.

Detta är för mig hisnande information då min bild av Jesus – och här tror jag inte att jag är ensam – är synonym med skådespelaren Robert Powel som spelar Kristus i miniserien ”Jesus från Nasaret”. Hans blå ögon, det halvlånga blonda håret och den långa smärta kroppen är ju identiskt med snyggingen uppe i himlen, eller hur? Gardell kan berätta ihjäl sig om den tandlöse, jag ser bara Robert Powel framför mig ändå. Det är för evigt. Och att jag skulle vara nästan 30 centimeter längre än Kristus om vi möts, det skulle inte kännas riktigt rätt.

Det där med att han skulle ha dött för våra synders skull, som ju verkar vara någon slags grund för den kristna tron, har jag aldrig förstått. Jag hör vad de säger, gång på gång, men det går inte in. Jag begriper det inte. Vad menas med att han dog för våra synder skull? Jag har övervägt att det är jag som är trög då tanken för mig är så ologiskt. Ska bli spännande att få ta del av Gardell syn på saken.

Så himla Annorlunda och Konstigt

Jag bjuder min mamma på biff och potatis.
- Jag tar nog bara en halv först. Man vet ju aldrig vad det är det här vegetariska, säger hon skeptiskt och rynkar på näsan.

Jag säger ingenting, men tänker att grisar som skållats levande det går bra att äta. Kött går bra att trycka i sig utan att först begära en innehållsförteckning eller ens reflektera en sekund över vad man håller på med.

Jag får ofta frågan varför jag är vegetarian, varpå jag förväntas avlägga en detaljerad motivering till mitt val. Jag brukar svara, men tycker att en annan mycket bättre fråga är; varför äter du kött?

Jag har reflekterat och funderat och fattat ett beslut. Jag tvivlar starkt på att alla köttätare gjort detsamma.

För det är ju bara så himla Annorlunda och Konstigt att vara vegetarian.

Inga jävla rynkor också

Jag är en härdad människa, men jag gnäller ändå.
Egentligen har jag inget emot att behöva kämpa hårt.
Men, snälla snälla, inga jävla rynkor också.

If I were a boy

Det var inte som att jag hade på mig de här glasögonen som tonåring och sedan gick ut i världen och såg den genom färgat glas. Nej, oh nej. Det är år av upplevelser som givit mig stor empirisk kunskap.

Och jag tror inte att det sker medvetet hos de andra könet, det är mer som en reflex.

I går skrattade jag åt verkligheten, i dag gråter jag, i morgon kanske jag skrattar igen.


If I were a boy even just for a day
I’d roll out of bed in the morning
and throw on what I wanted
and go drink beer with the guys

I’d put myself first
and make the rules as I go

Något gammalt, något nytt

Det är inte lätt att hitta bra böcker på flumhyllan, men för den som är intresserad av själavandring kan jag rekommendera ”Hur människoöden tvinnas” av Busch Oscar. En vacker liten roman, skriven för nästan ett sekel sedan, som följer två bröders komplicerade relation genom flera liv och efterliv. En klassiker som vid det här laget tryckts i många nyupplagor.

Samma ämne tas upp i den makalöst vackra filmen ”The Fountain” av ”Requiem for a dream”-regissören Darren Aronofsky. Hugh Jackman (som för övrigt var fantastisk som värd för Oscarsgalan i år) spelar en man vars jakt på livets gåta blir bas för en storslagen berättelse om den moderna människans förhållande till döden. Aronofsky duckar inte för de stora metafysiska frågorna och lyckas ändå väja undan de många new age-fallgropar som torde existera överallt när man gör en film som denna.

Själavandringens klassiska problematik

Jag har trott på reinkarnation ända sedan jag var liten och långt innan jag insåg att det fanns ett begrepp och ett ord på det jag trodde att jag listat ut helt på egen hand.

Just nu håller jag på att läsa psykologen Brian Weiss ”Many lives, many masters”, som är en fallstudie från 80-talet. Cathrine, en ung kvinna söker hjälp för sina rädslor och fobier hos Weiss som vid den här tiden är en högst ordinär psykolog (om man till ordinär kan räkna psykologer som ibland använder sig av hypnos). Hur som helst, Weiss försöker komma till botten med sin patients rädslor och hypnotiserar henne för att hjälpa henne minnas sin barndom. Cathrine minns dock inte bara sin barndom utan även tidigare liv och tiden mellan sina liv, vilket ska leda till att psykologen måste omvärdera hela sin världsbild och riskera att bli utskrattad av kollegor. En spännande bok, som ger svar på många frågor kring själavandring utom just den mest klassiska frågeställningen; vi blir fler och fler människor på jorden, var kommer alla nya själar ifrån?

Jag ställer frågan till min sambo som ger ett svar lika självklart som om jag frågat vad en liter mellanmjölk kostar. Det fattar du väl var nya själar kommer ifrån! Sann sin panteism (eller vad man nu ska kalla snack om att energier finns i allt som existerar, även ett bord eller en sten) kommer ett svar som gör att min romantiserade världsbild skakas om – vilket ogillas men är bra.

Hans teori går ut på att det kan uppstå nya själar utifrån att energier förändras, går isär och bildar nya föreningar. Som en slags celldelning, sa jag. Ja, som en slags celldelning. Så min gamla själ skulle alltså inte ha varit intakt under alla dessa tusentals år jag levt, utan skulle i detta livet kunna bestå av halva gamla Maja, en fjärdedels sten och en fjärdedels kissekatt. Hur trist är inte den här idén?

Min sambo tröstar mig med att det förmodligen också är så att vissa starka själar lyckas hålla ihop sina energier och då fungerar själavandring på det sätt som jag inbillar mig.

Sara i musik

Min goda vän Jenny Maria Nilsson (www.jennymaria.com) har uppmanat mig att lista tolv låtar som säger något om mig själv. Här är därför min lista, utan inbördes ordning:

Tori Amos – Crusify
Steve wonder - Superstition
Cindy Lauper – True colors
The Lemonheads – The outdoortype
Aerosmith – I don’t whant to miss a thing
Lena Philipsson – dansa I neon
Eurythmics – The miracle of love
The Beatles – With a little help from my friends.
New Order – Blue monday
Madonna – Frozen
Sheryl Crow – Strong enough
Lou Reed – Perfect day

Det har aldrig hänt

För något år sedan var jag med på tv, lite hastigt och i princip ofrivilligt. Jag såg aldrig inslaget själv eftersom jag visste att den egna självkritiken skulle bli för svår att hantera. (Ja, jag är ofta rädd för mig själv på det viset).

Nästa dag mötte jag en bekant på biblioteket. Hon sa att hon sett mig på tv, varpå jag berättade att jag inte sett det själv. Jag sa att jag låtsades som om det inte hade hänt, vilket var sant och skönt.

Hon berättade då att hon brukade göra samma sak. En gång hade hon råkat prutta jättehögt under ett spinningpass på badhuset men bara omedelbart bestämt sig för att ”det har aldrig hänt” och cyklat vidare, fri från skam och andra jobbiga känslor.

”Det har aldrig hänt” kan man säga högt för sig själv eller – som jag – tänka det tyst och bestämt. Använd er av de freudianska försvarsmekanismer (i det här fallet förnekande) vi begåvats med gott folk och lev ångestfritt!

Att fokusera på rätt sak

Ett test: Ditt barn kommer hem från skolan med hyfsade betyg. Där finns ett mvg och ett ig. Vilket av dessa två ska du då fokusera på?
Man bör fokusera på det höga betyget, här finns uppenbarligen intresse, vilja och engagemang. Förmodligen också ett område inom vilket barnet kan bli yrkesverksamt och lycklig.
Första gången jag fick frågan tänkte jag direkt att man måste fokusera på att få upp det låga betyget, att det var mest akut. Men att rikta in sig på något man är sämre på istället för det man är bra på måste ju ligga bakom mycket olycka i världen.

Jag har alltid varit emot det ”nya” betygssystemet med ig, g, vg och mvg just därför att eleverna inte tillåts vara sämre på något. Ett ig är så att säga icke acceptabelt och du måste kämpa för att nå upp till godkänt. Det blir en fokusering på elevens svagheter istället för styrkor. Vad spelar det för roll om man har ett ig i gymnastik om man väger upp det med ett mvg i musik?

Jag säger inte att man inte ska fånga upp elever som är svaga och försöka få dem att nå ett bättre resultat, men det kunde man även göra inom det gamla siffersystemet. Och i det gamla betygssystemet slapp dessutom bra och medelbra elever hetsa över en tvåa.

Galen förolämpning

Jag hittade en polisnotis jag skrev för sex år sedan under vinjetten ”Det löjligaste er lokala dagstidning skrivit om” på en internetsida.

Förolämpning polisanmäld
En man i 70-årsåldern från Örnsköldsvik har polisanmält en annan man för förolämpning.
Enligt 70-åringen har den andre mannen förolämpat honom genom att säga; ”Du är tokig. Jag ska hämta en bil och köra dig till Sundsvall”.
(Örnsköldsviks Allehanda, 2003)


Jag kommer så väl ihåg när jag skrev den här notisen. Hela dagen var en fröjd. Jag skrattade och skrattade. En så absurd sak att kläcka ur sig och en så absurd anmälan - en riktigt rolig notis i min värld.

Notisen blev dock mindre kul ett par år senare när jag fick veta att det funnits ett mentalsjukhus i Sundsvall – Sidsjöns sjukhus. Den kunskapen gör det lättare att förstå förolämpningen. Lite synd, tycker jag.

En man med status

Det har kommit till min kännedom att kraftig skäggväxt innebär hög status bland män. En klen, blek typ med fläckvis skäggväxt har tydligen inte mycket respekt att hämta bland de övriga hannarna.

Min kollega berättade att hennes sambo har ett stort skägg. Andra män med skägg, som han inte känner, hälsar på honom på stan. Imponerade muppar.

Själv skulle jag tycka att det vore bättre med dålig skäggväxt då det borde vara mer lättskött. Hår på kinderna är trots allt mycket märkligt.

Alla hjärtans troll

Den första alla hjärtans dag vi firade ihop fick jag ett litet troll i present.
Jag var besviken. Jag fattade ingenting. Ett litet troll?
Men nu, fem år senare, vill vår lille son leka med trollet.
Och jag tycker att trollet är en av de finaste presenter jag fått.

Livets hemlighet

Vi står fyra intelligenta vuxna och två barn och stirrar på ett gäng resta stenar på Österlen.
- Tänk vad de kunde göra förr. Helt fantastiskt, säger min sambo.
Alla skrattar. Ingen är egentligen intresserad av att titta på Ales Stenar. Ändå har vi kört bil en lång sträcka och knatat upp för en lång backe.
Men så säger min vackra väninna en helt underbar sak.
- Det är så här livet är. Man träffas, skaffar barn och sedan åker man runt och tittar på saker.

Jag tänker ofta på det Jenny sa den där blåsiga sommardagen på Österlen. Kanske är det så enkelt. Kanske finns det inget mysterium. Kanske är det så att man träffas, skaffar barn och åker runt och tittar på saker.

Den svåraste av lärdomar

Dorothy: Oh, will you help me? Can you help me?

Glinda: You don't need to be helped any longer. You've always had the power to go back to Kansas.

Dorothy: I have?

Scarecrow: Then why didn't you tell her before?

Glinda: Because she wouldn't have believed me. She had to learn it for herself.

När jag mötte Ingmar Bergman i Prag

September i Prag. Vädret kan inte bestämma sig för solsken eller regn, men det spelar ingen roll. I den romantiska staden med spöklik gotisk stämning fylls själen oundvikligen av mystik och kullerstenshistoria.

Jag och Johan vandrar över Karlsbron. Precis som alla andra turister. Vi dricker billig öl på uteserveringar i gamla stan. Precis som alla andra turister. Vi besöker kommunistmuseet (mellan McDonalds och Benetton), som en del andra turister.

Men en kväll går vi dit inga andra turister gått. På en bakgata leder en mörk stentrappa ned mot en tjeckisk klubb och Johan hoppas att de ska spela extrem-elektronisk musik där nere. Det hoppas inte jag. En liten valvlik källare med obestämbar atmosfär möter oss vid nedersta trappsteget och bakom baren står en ensam bartender, allt annat än välkomnande. Jag tror att vi är helt ensamma, tills jag finner ett litet rum där det vid ett bord sitter två män med en hund. Johan går för att köpa öl och jag slår mig ned i närheten av männen.

– Hello, säger den ene av dem. Han har långt skägg, långt hår och glasartad blick. En riktig gammal haschtomte, är min omedelbara fördomsfulla bedömning. Samtidigt får jag en känsla av en genuint vänlig människa.

– Where are you from?, frågar han.

– Sweden, svarar jag.

– What! utbrister han glatt och ler det största tandlösa leende jag sett i mitt liv. The dogs name is Ingmar Bergman!

Jag tittar på den rödbruna, halvmagra hunden av obestämbar ras som ligger vid mannens fötter.

– No it’s not, säger jag, säker på att det är något han hittar på bara för att få prata.

– Yes it is. Ingmar!, ropar mannen och tittar på hunden. Hunden slänger upp huvudet, så där som hundar gör när de hör sitt namn.

Den vänlige haschtomten berättar att han en gång varit på filmfestival i Stockholm och sett en film av Ingmar Bergman. En helt fantastisk film, vilken han nu inte minns namnet på. Han fortsätter tårögt om hunden som var ”just a little boy, living in the countryside”, när han hämtade honom. Hunden var lika vacker som filmen han sett i Stockholm och döptes därför efter den svenske regissören.

Ingmar tittar på mig under bordet och jag tittar på honom. Jag tänker att han nog inte vill vara på en rökig rockklubb i Prag. Hans ögon är snälla och sorgsna. Hans öron mjuka och hans nos blöt och kall. Jag får lust att ta med mig Ingmar Bergman hem till Sverige och ta hand om honom. Men det gör jag förstås inte utan dricker min öl, reser mig upp och säger till haschtomten att han borde se fler än en film av Bergman. Det är många som är helt fantastiska.

Om att återvända

Att återvända till en plats är alltid en märklig upplevelse. Luften liksom vibrerar av gamla energier och du minns vem du själv var när du befann dig där förra gången. Det är inte samma. Man kan inte två gånger stiga ned i samma flod, och det är ofta lite sorgligt. Fast alltid något bra.

Platsen känns oerhört välkänd men annorlunda, som när man drar på sig en gammal vintersko och upptäcker att den är alldeles för trång. Och alldeles för ful.

En fantastisk present

En insiktsfull vän gav mig en 30-årspresent, som så här tre månader efter min födelsedag, visat sig vara en fullständigt fantastisk gåva. Den har fört mig till ett romantiskt Italien fyllt av njutning och smaker, ett avskalat och gudsnära Indien och ett Indonesien med de vackraste riter och mystik. Den har fått mig att skratta och gråta och stillat mitt behov av att lära känna en annan människa som också är andligt urflippad.

Ja, det är en bok (som ju syns på bilden). Initialt avfärdade jag den som en fjäderlätt chicklitt på grund av dess titel och något rosafärgade omslag. En skandalöst missvisande och torftigt författad baksidestext fick mig att lägga boken på hyllan ända tills jag en febernatt behövde sällskap.

”Lyckan, kärleken och meningen med livet” av Elisabeth Gilbert.

Så olyckligt, förvillande likt en Marian Keyes-titel. Men det handlar verkligen om Lyckan, Kärleken, Meningen med livet. Som ju kan vara tunga filosofiska ämnen, bara det att Bridget Jones-eran gjort hubbabubba av dem. Gilbert har visserligen inte skrivit en avhandling i praktisk filosofi, men dock en oemotståndlig självbiografi som är mycket större än sin förpackning.

Tjuvlyssnat

Ett äldre par går bakom mig på trottoaren.
Gubben ser spänstig och lite för glad ut. Gumman verkar kavat.
Gumman: Jag kanske ska gå in där på Bubblans.
Gubben: Ja, det kan du göra.
Gumman: Men kommer du ihåg då att jag är där inne? Så att du inte glömmer och börjar gå in mot stan igen.
Gubben: Nä, det ska nog gå bra. Riktigt så illa är det inte.
Gumman: Ja, man vet ju aldrig.

Detta är mitt förhållande om 40 år. Min sambo kan enbart instämma och försöka dölja sina misstankar om det kan ske betydligt tidigare än så.


Läs en mycket roligare Tjuvlyssnat här:

http://www.tjuvlyssnat.se/sodra-sverige/om-att-forsta-vikten-av-en-ol

En helt opinsam historia

Den första jättelika Ica-papperspåsen packar jag fint, som man ska. Men i den andra börjar jag bara häva varor huller om buller. Bara vräker ner, fort, fort. Vad kan hända? tänker jag.
Jag ber min sambo lyfta kassen till kundvagnen eftersom jag nu har kommit till den punkt i shoppingen där jag vill försöka undvika allt arbete. Min sambo suckar och tar tag i kassen, vars handtag lossnar på ett sätt som gör att hela påsen rivs upp och liksom pulveriseras framför våra ögon.

Jag hör likt pistolskott hur barnmatsburkarna krossas mot det hårda stengolvet och några foff när cremé fraiche och filpaket når marken. Vår ettåring tittar med ännu större ögon än vanligt.
”Kan någon komma och städa upp vid kassa två?”, ekar det i den jättelika Icabutikens högtalarsystem.
Plötsligt tappar jag balen med toapapper jag håller i handen, självklart ner i barnmaten på golvet. Jag hittar ett kvitto som jag använder för att försöka skrapa bort geggan. Det fungerar dåligt och jag övergår till att bara stirra och inte tänka så mycket alls.

Och när vi nu står där på vår kletiga scen vänder jag mig om och möter vår publik, kassörskan, köfolket och människorna vi blockerar vägen för. Jag konstaterar utifrån deras ansiktsuttryck att de finner det är väldigt givande att äntligen få se ansiktet på huvudrollsinnehavaren i detta drama.

Det är nu det verkligt spektakulära inträffar. Jag inser att jag inte tycker att situationen är pinsam, jag skäms inte. Inte det minsta. Jag börjar bara gå rakt fram och delar publikhavet likt Moses för att bana väg för nya varor. Inga pinsamhetskänslor överhuvudtaget finns i min kropp.

Jag tar detta som ett bevis på att jag kommit långt med min personliga utvecklig alternativt att detta är ett steg på vägen mot att bli en sån där gammkärring som helt saknar farstu. Jag vet inte vilket jag hoppas mest på.

Och detta, Liza, är en helt sann historia.

Förväntningar och att måla fan på väggen

Att man får vad man förväntar sig är en gammal sanning, som kan vara intressant att reflektera över i dessa Obama-tider. Fler än en gång har jag hört tv och människor upprört säga något i stil med: ”Ja, Obama, ja. Hur ska han kunna leva upp till alla dessa omänskligt högt ställda förväntningar?” En relevant frågeställning, men också ett tillfälle för svensken att få måla fan på väggen (att måla fan på väggen är för övrigt ett fantastiskt uttryck då jag omedelbart ser denna vägg och den stora målningen framför mig. Det är också ett stort intresse hos svensken. Så stort att det i kontaktannonser borde stå: Mina intressen är mysiga hemmakvällar, långa skogspromenader och att måla fan på väggen).

Obama har ovanligt högt ställda förväntningar på sig, (jag såg exempelvis en t-shirt med ett tryck där Obama sliter av sig kostymen och blottar ett Stålmannenmärke på bröstet) men den här idoliseringen kan mycket väl vara till hans fördel. Man får vad man förväntar sig.
Alltså, förväntar man sig att en ny president har näst intill gudomliga egenskaper så kommer man att se de sakerna hos honom. Man kommer att vifta bort misstag på misstag och fokusera på det som är bra. Förväntningar är egentligen som skygglappar som tillåter en att hela tiden skygga för det faktum att man själv skulle ha gjort ett felaktigt val eller inte vara tillräckligt intelligent för att förutse vad som komma skall.

Det är precis som när en chef anställer en ny medarbetare. Chefen kommer garanterat att vara den siste som upptäcker att medarbetaren är inkompetent just för att han (ja, jag skriver han eftersom jag har fördomar om att det är främst män som drabbas av detta högmod) själv ogärna vill ha begått ett misstag.

Omvänt sker givetvis samma sak. Förväntar man sig dåliga saker och har målat fan på väggen i sitt vardagsrum, så är det också det man får.

Och de som förväntar sig att Obama inte kommer att kunna leva upp till förväntningarna, ja, ni fattar.

Att bara vara på golvet en lång stund

Min vän gick till lekparken med sina två små pojkar. På en bänk intill satt två små gummor. Min vän leker med den stora pojken i klätterställningen och vaggar den andre i vagnen.
Plötslig känner hon sig iakttagen och hör samtidigt hon hur den ena gumman säger till den andra: ”Det där var jag – nyss”.

Ibland vill man kunna trycka på paus i livet. Jag älskar min barnvagnstid som nu råder och vill trycka på paus. Att bara få vara med sitt barn – utan måsten, utan att känna att man ska vara någon annanstans – är magiskt.

Att bara vara på golvet en lång stund. Tillsammans.

Ingen Barack utan Bush

För att våga satsa på verklig, sann förändrig måste man ofta ha varit med om det värsta, upplevt det sämsta, drabbats av bottenlös omskakande besvikelse.
För att våga satsa på verklig, sann förändring har man inte upplevt sig liknöjd eller känt sig okej med tillvaron.

Kanske är det så att vi inte skulle ha fått se en intelligent, empatisk, vacker svart man inta vita huset om det inte vore så att hans föregångare var värsta sämsta bottenlösa besvikelsen.

En sökares bibelfavorit

Be still and know that I am God.

Ett mantra kring mantran

Jag vill ha lite paus från mina tankar. Jag vill att det där ständiga tjattret i huvudet ska stanna upp och se sig omkring, fråga vad håller håller vi på med? Så mycket energi som bara försvinner till banaliteter.

Jag vill ha lite paus från mina tankar och därför går jag en kurs i mantra. Om, Om, Om, Om, igen. Men mina tankar lämnar mig inte ifred ändå. "Vad är det här för någonting, egentligen?". "Vad gör vi här?", "Tänk om någon vän med fötterna fastspikade i marken såg oss nu", "Vad mycket kvinnor det är här", "Är hon till höger om mig gravid?", "Ja, det är hon", "Hmmm, fin liten mage", "Nu var det bestämt någon som fes. Det tänker jag inte låtsas om för här är det som i kyrkan tror jag mig, man ska visa acceptans". "Ja, just det. Nu var du en fin människa Sara". "Mogen, som inte skrattade åt den jättehöga fisen".

Sen kan dessa tankar köras om igen. Om, Om, Om igen. Ett mantra kring mantran.

Och någonstans inser jag att jag inte kommit särskilt långt på min andliga resa.