I går började jag tänka på gamla lärare jag haft. Jag försökte komma på om det funnits någon lärare som verkligen gjort intryck på mig, någon som lyft mig och sett mig. Jag kom inte på någon. Men tankarna kring en lärare i engelska på högstadiet var positiva. Carin hette hon och var en ordentlig, duktig katederlärare som tycktes gilla färgen lila.
Så inträffar något som händer mig rätt ofta. Jag, som inte ägnat Carin en endaste tanke på 15 år, ser henne stå framför mig i kön på Ica i dag. Hon känner inte igen mig såklart och jag har ingen lust att gå fram och försöka berätta för henne vem jag är.
Vad betyder sånt här? Just den här grejen finns det ju liksom ingen mening med heller. Detta vore ju en fantastiskt mycket bättre berättelse om det slutat med att den här Carin ordnade ett kul jobb åt mig eller själv behövde något som bara jag kunde hjälpa henne med. Nu slutar den här berättelsen istället med att jag bara ser henne på Ica och förvånades något över hennes ganska maskulina drag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar