tisdag 31 mars 2009

Jag tänker lyssna på viskningen

Min far var en stressad människa. Han tog sitt arbete på största allvar och det gick före allt. Eftersom han var duktig fick han mycket ansvar, vilket tyngde honom ännu mer, stressade honom ännu mer och fick honom att prioritera bort familjen ännu mer.

Det var någon som sa att först viskar livet. Sedan ropar det. Sedan skriker det.

Min far lyssnade inte på viskningen. Han hörde inte ropen. Han drabbades av skriket.

Cancern tog hans liv och bara ett par år innan dess insåg han nog att arbetet, som trots allt var en vanlig anställning och inget livsverk, inte var det viktigaste i livet.

Han fick lära sig den hårda vägen.

Jag tänker lyssna på viskningen.

måndag 30 mars 2009

30 centimeter längre än Jesus

Jag väntar otåligt på att ett recensionsexemplar av Jonas Gardells nya ”Om Jesus” ska dyka upp hos mig. Läste för några år sedan hans ”Om Gud”, som var fantastisk, men något säger mig att uppföljaren kommer vara strået vassare.

Jag såg nyligen en intervju i TV4 där Gardell berättade om boken, som till största delen verkar handla om bilden av Jesus. Bland annat så var Jesus förmodligen tandlös och endast 150 centimeter lång. Han värnade egentligen inte så mycket om familjen och dog inte för våra synders skull, enligt Gardell.

Detta är för mig hisnande information då min bild av Jesus – och här tror jag inte att jag är ensam – är synonym med skådespelaren Robert Powel som spelar Kristus i miniserien ”Jesus från Nasaret”. Hans blå ögon, det halvlånga blonda håret och den långa smärta kroppen är ju identiskt med snyggingen uppe i himlen, eller hur? Gardell kan berätta ihjäl sig om den tandlöse, jag ser bara Robert Powel framför mig ändå. Det är för evigt. Och att jag skulle vara nästan 30 centimeter längre än Kristus om vi möts, det skulle inte kännas riktigt rätt.

Det där med att han skulle ha dött för våra synders skull, som ju verkar vara någon slags grund för den kristna tron, har jag aldrig förstått. Jag hör vad de säger, gång på gång, men det går inte in. Jag begriper det inte. Vad menas med att han dog för våra synder skull? Jag har övervägt att det är jag som är trög då tanken för mig är så ologiskt. Ska bli spännande att få ta del av Gardell syn på saken.

måndag 23 mars 2009

Så himla Annorlunda och Konstigt

Jag bjuder min mamma på biff och potatis.
- Jag tar nog bara en halv först. Man vet ju aldrig vad det är det här vegetariska, säger hon skeptiskt och rynkar på näsan.

Jag säger ingenting, men tänker att grisar som skållats levande det går bra att äta. Kött går bra att trycka i sig utan att först begära en innehållsförteckning eller ens reflektera en sekund över vad man håller på med.

Jag får ofta frågan varför jag är vegetarian, varpå jag förväntas avlägga en detaljerad motivering till mitt val. Jag brukar svara, men tycker att en annan mycket bättre fråga är; varför äter du kött?

Jag har reflekterat och funderat och fattat ett beslut. Jag tvivlar starkt på att alla köttätare gjort detsamma.

För det är ju bara så himla Annorlunda och Konstigt att vara vegetarian.

torsdag 19 mars 2009

Inga jävla rynkor också

Jag är en härdad människa, men jag gnäller ändå.
Egentligen har jag inget emot att behöva kämpa hårt.
Men, snälla snälla, inga jävla rynkor också.

tisdag 10 mars 2009

If I were a boy

Det var inte som att jag hade på mig de här glasögonen som tonåring och sedan gick ut i världen och såg den genom färgat glas. Nej, oh nej. Det är år av upplevelser som givit mig stor empirisk kunskap.

Och jag tror inte att det sker medvetet hos de andra könet, det är mer som en reflex.

I går skrattade jag åt verkligheten, i dag gråter jag, i morgon kanske jag skrattar igen.


If I were a boy even just for a day
I’d roll out of bed in the morning
and throw on what I wanted
and go drink beer with the guys

I’d put myself first
and make the rules as I go

måndag 9 mars 2009

Något gammalt, något nytt

Det är inte lätt att hitta bra böcker på flumhyllan, men för den som är intresserad av själavandring kan jag rekommendera ”Hur människoöden tvinnas” av Busch Oscar. En vacker liten roman, skriven för nästan ett sekel sedan, som följer två bröders komplicerade relation genom flera liv och efterliv. En klassiker som vid det här laget tryckts i många nyupplagor.

Samma ämne tas upp i den makalöst vackra filmen ”The Fountain” av ”Requiem for a dream”-regissören Darren Aronofsky. Hugh Jackman (som för övrigt var fantastisk som värd för Oscarsgalan i år) spelar en man vars jakt på livets gåta blir bas för en storslagen berättelse om den moderna människans förhållande till döden. Aronofsky duckar inte för de stora metafysiska frågorna och lyckas ändå väja undan de många new age-fallgropar som torde existera överallt när man gör en film som denna.

fredag 6 mars 2009

Själavandringens klassiska problematik


Jag har trott på reinkarnation ända sedan jag var liten och långt innan jag insåg att det fanns ett begrepp och ett ord på det jag trodde att jag listat ut helt på egen hand.

Just nu håller jag på att läsa psykologen Brian Weiss ”Many lives, many masters”, som är en fallstudie från 80-talet. Cathrine, en ung kvinna söker hjälp för sina rädslor och fobier hos Weiss som vid den här tiden är en högst ordinär psykolog (om man till ordinär kan räkna psykologer som ibland använder sig av hypnos). Hur som helst, Weiss försöker komma till botten med sin patients rädslor och hypnotiserar henne för att hjälpa henne minnas sin barndom. Cathrine minns dock inte bara sin barndom utan även tidigare liv och tiden mellan sina liv, vilket ska leda till att psykologen måste omvärdera hela sin världsbild och riskera att bli utskrattad av kollegor. En spännande bok, som ger svar på många frågor kring själavandring utom just den mest klassiska frågeställningen; vi blir fler och fler människor på jorden, var kommer alla nya själar ifrån?

Jag ställer frågan till min sambo som ger ett svar lika självklart som om jag frågat vad en liter mellanmjölk kostar. Det fattar du väl var nya själar kommer ifrån! Sann sin panteism (eller vad man nu ska kalla snack om att energier finns i allt som existerar, även ett bord eller en sten) kommer ett svar som gör att min romantiserade världsbild skakas om – vilket ogillas men är bra.

Hans teori går ut på att det kan uppstå nya själar utifrån att energier förändras, går isär och bildar nya föreningar. Som en slags celldelning, sa jag. Ja, som en slags celldelning. Så min gamla själ skulle alltså inte ha varit intakt under alla dessa tusentals år jag levt, utan skulle i detta livet kunna bestå av halva gamla Maja, en fjärdedels sten och en fjärdedels kissekatt. Hur trist är inte den här idén?

Min sambo tröstar mig med att det förmodligen också är så att vissa starka själar lyckas hålla ihop sina energier och då fungerar själavandring på det sätt som jag inbillar mig.