Metropia

Jag känner att jag gav ett lite för högt betyg till "Metropia" i dagens tidning. Efter att ha sovit på saken skulle en trea varit mer lämplig. Men nu får jag väl stå för detta. Tänk att jag ägnar så mycket tankekraft ändå åt filmbetyg. Blodigt allvar. Haha.

METROPIA
Betyg: 4
Filmstaden, Umeå
Regi: Tarik Saleh
Röster: Vincent Gallo, Juliette Lewis, Alexander Skarsgård med flera.

NÄR DET novembergrå regnet ligger som en enda tjock dimma utanför fönstren känns den dystopiska ”Metropia” inte som en särskilt osannolik framtidsvision. Här har färgerna och årstiderna suddats ut i en värld präglad av finanskris och storstads-
ensamhet.

VI FÅR TRÄFFA Roger, en helt vanlig halvmissnöjd Svensson, som någonstans inom sig ändå har så pass mycket integritet kvar att han klarar av att bli filmens motvillige hjälte. Han är nämligen misstänksam och konspiratorisk, två egenskaper som ska komma honom till gagn. Roger undviker det gigantiska tunnelbanesystemet, där det går otäckt fort att förflytta sig genom hela Europa, eftersom det är något skumt med det. Men en dag är hans cykel sönderslagen och han tvingas till tunnelbanan. Omedelbart nere i underjorden hörs en röst i hans huvud, en röst som påstår sig vara hans egen inre röst.
Det blir uppenbart att storebror inte bara ser dig utan också kan höra dina tankar och föreslå nya tankar.

”METROPIA” är nästan hypnotiserande tack vare, eller på grund av, den ovanliga animationstekniken. Det går inte att slita blicken från människorna som både är verkliga och overkliga. Den egna inre rösten pratar hela tiden; ”Hur fan har dom gjort det där?”, ”Är det där riktigt hår och vems ögon är det där?”. Även miljöerna känns igen men är samtidigt förvrängda, vilket ju förstärker känslan av framtid. Ja, animationen som det svenska produktionsbolaget Atmo ligger bakom är skum och intressant, konst rent av.
Regissören Tarik Saleh har även använt sig av kända röster (Juliette Lewis, Stellan Skarsgård och Sofia Helin) till okända ansikten, något som också bidrar till den mycket märkliga känsla filmen efterlämnar sig.
”Metropia” blir i slutändan lite svår att sätta fingret på. Tyvärr brister själva berättelsen (där bland annat författaren Stig Larsson haft ett finger med i spelet) som trots en bra grundidé ofta tappar tempo. Det finns ingen spänning fast man anar att den borde finnas där. Det estetiska bildspråket, som är så dystert och starkt, överskuggar troligtvis storyn.�
Fast här finns så mycket intressant att betyget ändå blir högt och en svensk film där dialogen sker på engelska – ja, bara det i sig kanske är en dystopisk framtidsvision.

SARA LUNDVALL

http://www.folkbladet.nu/?p=161940

Survivor

Veckans tv-krönika.

http://www.folkbladet.nu/?p=161733

Att respektera liv

Jag kommer ihåg första gången jag fick reda på att det som låg på tallriken var döda djur. Min bror passade på att berätta det en jul hos min farmor och mamma blev jättearg. "Varför ska du berätta det! Nej, Sara, det är inte döda grisar. Självklart inte. Ät nu".

Men mina instinkter sa mig att min bror talade sanning. Och det var en chock. Men sedan föll chocken undan jag fortsatte som alla andra. Försökte att inte tänka på vad som faktiskt fanns i frysdisken. Oftast tänkte jag inte alls.

I år har jag varit vegetarian i tio år och oftast tänker jag inte alls på det. Det är fullständigt normaliserat ända tills andra människor försöker påpeka det onormala. De kan sucka lite och himla med ögonen. Man är ju besvärlig.

Ja, vad ska man säga. Det finns så väldigt många bra anledningar till att inte stödja köttindustrin att jag inte ens orkar dra dem. Det ska ju vara självklart för alla tycker man.

Men jag har valt att respektera liv.

Huvudet säger nej - hjärtat säger ja

Twilight ”New Moon”
Betyg: 3
Filmstaden, Umeå
Regi: Chris WeitzI rollerna: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner med flera

Den rådande vampyrtrenden har nu förvandlats till hysteri. Biljettsläppet av Twilight-uppföljaren ”New moon” fick SF:s hemsida att krascha och unga tjejer upprörs till tårar över 15-årsgränsen. Och jag förstår varför. Jag har också längtat. Romantiken i den första filmen sög tag i mig och höll mig fast på samma sätt som när jag läste Starlet i mellanstadiet. Det var som att gå in i en rosa bubbla där det verkliga livet bara försvann och ersattes av en värld av spännande vampyrkillar och gränslös skönhet. Min inre tonårstjej bara jublade.

Tyvärr är uppföljaren inte lika lätt att förlora sig själv i. Det är en segdragen historia på flera ställen och dessutom är löjets skimmer mer närvarande i ”New moon” än i första filmen.
Berättelsen tar vid där den förra slutade och Bella och Edward är inledningsvis samma förälskade par. Men när Bellas födelsedag ska firas i fina vampyrvillan sker en olycka som gör att en av vampyrerna inte kan kontrollera sig. Edward inser att deras umgänge är för farligt för Bella och gör slut. Världen faller samman, men då är det dags för näste manlige bekant, indiankillen Jacob, att kliva in och ta en större roll i sammanhanget. Ytterligare en man är alltså villig att älska och beskydda filmens skönhet.

Det skulle vara otroligt lätt att falla in i något slags kulturtantsmoraliserande när det gäller ”Twilight”-filmerna. Exempelvis innehåller de ett uppenbart förhärligande av den farlige mannen, en man som är ganska ouppnåelig och som helst inte ska provoceras för att då kan han inte kontrollera sig själv. Och Bella själv är så självuppoffrande inför kärleken att hon hela tiden gränsar till suicidal.
”Twilight”-sagan är så späckad med den här sortens tveksamheter att det nästan blir kitsch.
För mig blir ”New moon” en slags balansgång där den vuxna kvinnan hela tiden vill problematisera, och till viss del demonisera, en ungdomskultur som den inre tonårstjejen bara älskar förutsättningslöst. Huvudet säger nej och hjärtat säger ja. Men eftersom människor redan vid fyraårsålder lär sig skilja på fiktion och verklighet, så finns det egentligen ingen anledning att välja någon annan väg än hjärtats. Moraltanten får stå tillbaka för ”New moon”, som är sagolik underhållning.
SARA LUNDVALL

http://www.folkbladet.nu/?p=161265

Min inre tonåring

I dag valde jag att bejaka tonåringen i mig. Hon fick gå på visning av nya Twilightfilmen och bara göra sådant som hon tycker är kul. Jag gillar min inre tonåring. Hon är cool och vansinnigt intresserad av amerikansk populärkultur. Vi brukar snacka, hon och jag. Hon kan ibland inte förstå det där kontrollbehovet jag har. Jag säger att det är viktigt, jag säger att man måste planera och vara artig och noggrann. Hon frågar varför. Det händer att hon vinner och då blir jag arg för att det blir så jävla rörigt. Ibland är jag inte intresserad av saker hon vill göra och då blir vi båda ledsna. Men oftast är vi vänner. Hon kanske till och med är min bästa vän. Jag vill aldrig förlora henne.

Paranormalt bra

I går tog jag mod till mig och gick på pressvisning av "Paranormal activity". Min recension nedan:

Paranormal activity
Betyg: 4
Filmstaden, Umeå
Regi: Oren PeliI rollerna: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs med flera

En enorm budget och en massa moderna specialeffekter är ingenting som är nödvändigt för att skapa en bra skräckfilm. Det har tidigare bevisats med exempelvis ”Blair witch projekt” och nu även med nya lågbudgetfenomenet ”Paranormal activity”. Till en minimal kostnad har den 38-årige, före detta tv-spelsdesignern, Oren Peli skrivit manus och regisserat filmen som dragit in tiotals miljoner dollar i USA. Filmen spelades in i hans eget hem under en vecka. En massiv hajp på nätet och effektiva trailers är bakomliggande orsaker till att framgångarna.

Handlingen är enkel. Det unga paret Micah och Katie skaffar en videokamera när oförklarliga saker börjar hända i deras gemensamma hem. Genom denna enda kamera får sedan biopubliken följa händelseutvecklingen i huset. Kameran riggas upp framför allt nattetid och det knarras lite i dörrar och springs i trappan, men till en början är det inte så mycket mer. Mannen i huset tycker mest att det hela är häftigt och är angelägen om att fånga något på band. Detta tycks provocera närvaron och de nattliga aktiviteterna trappas upp tills ingen tycker att det är roligt längre.

”Paranormal activity” är en bra skräckfilm av flera anledningar, men framför allt har man verkligen lyckats med den dokumentära känslan. När det vanliga distanserande filmiska filtret är bortplockat kryper skräcken upp i knäet på åskådaren. Skådespelarna, som är både okända och normalviktiga, är skickliga och använder sig till och med av sina egna namn för att bidra till autenticiteten. Känslan av att detta kan hända vem som helst blir påtaglig. Den ensamma kameran ger ett begränsat synfält, vilket också bidrar till obehaget. Fast mest överraskande är kanske att man faktiskt inte vet vad som ska hända. ”Paranormal activity” är oförutsägbar och det är stort i genren.

Det enda som kan vara till nackdel för filmen är egentligen samma sak som lyft den – hajpen. Nu har säkert även denna recension bidragit till hajpen, men en varnande finger bör ändå höjas inför alltför högt ställda förväntningar. Du kommer inte att kräkas eller springa ut ur salongen av rädsla. Du har redan sett värre grejer från Japan. ”Paranormal activity” spelar mycket på vad du inte får se, på din fantasi. Låt den få göra det.
SARA LUNDVALL

http://www.folkbladet.nu/?p=160584

Fungerande länk

Tänkte bara meddela att nu fungerar länken i inlägget här nedan. För er som ville läsa men inte tog er in på sidan.

Det finaste på länge

Djupt tagna och med tårfyllda ögon bestämde jag och två kollegor att Alex Schulman är en fin människa. Vi tävlade i att ösa beröm över honom och konstaterade enstämmigt att han levererar varje gång. Orsaken till vår nyväckta entusiasm var en utskrift som cirkulerade på redaktionen där vi jobbar. Någon hade läst vad han skrivit i samband med allhelgonahelgen och stack utskriften i handen på en kollega, som stack den i handen på en annan kollega och jag stack den i handen på ytterligare en kollega och sedan vet jag inget mer.

Läs: http://www.fokus.se/2009/10/tva-roster-om-doden/