En osmart tjejhög

En av mina äldsta och bästa vänner, Anna, hade i veckan läst min tv-krönika och mejlade mig för att påminna om en sak som skedde när vi var i 15-års åldern.

Vi var fyra, fem tjejer som precis haft skräckfilmskväll hos mig (jag tror det var "Terror på Elm street") och var ganska uppskrämda. Det var sommar och mina föräldrar var bortresta. Vi stod alla i köket när vi hörde flera små dunsar komma från vardagsrummet. En tjej tar mod till sig och gick ut i hallen för att se vad som försegick i vardagsrummet och samtidigt ger hon ifrån sig det mest fruktansvärda skrik. Och nu sker något märkligt. Alla tonårstjejerna, inklusive mig själv, slänger sig i en hög på golvet mot en vägg och kämpar febrilt för att komma underst. Vi skriker och knuffas så vi hör knappt när min klasskompis Jocke kommer in i rummet och stilla frågar vad fan vi håller på med. Han hade kastat ett äpple in genom altandörren (varför vet jag inte men det är väl sånt som tonårskillar gör) och min kompis hade så sett hans mörka, stora siluett i dörröppningen och blivit rädd.

Efteråt har vi vid många tillfällen frågat oss själva varför ingen av oss rusade till knivlådan och letade upp något att försvara oss med istället för att alla slänga oss i en passiv hög på marken. Det går säkert att utläsa något intressat gruppbeteende från denna incident, jag vet bara inte vad. Kanske att man inte är så smart när man blir rädd.

Veckans tv-krönika:
http://www.folkbladet.nu/?p=159095

Detta är tur

- Du måste ju haft en väldig tur som fått jobb inom den branschen, sa en bakant till mig.
Trött, efter år av slit som vikarie, inte en sjukdag, galen stressnivå och mördarschema, svarade jag mycket långsamt:
- Ja, men det ligger ganska mycket hårt arbete bakom också.

Det här var några år sedan, men hade det hänt för ännu längre sedan skulle jag garanterat svarat: Ja, jag har haft en väldig tur. Helt otroligt vilken tur jag haft.

Tur är ingenting annat än förberedelse möter tillfälle.

Ett meningsfullt boktips

Apropå gårdagens blogginlägg kan jag rekommendera boken "Slumpen är ingen tillfällighet", skriven av Jan Cederquist. Den handlar (till skillnad från min lilla berättelse) om den meningsfulla slumpen. Cederquist ger i boken flera spännande exempel på just detta och även om inte kommer fram till någon bestämd slutsats, så är det en trevlig och intressant betraktelse över livets ovanligheter.

En meningslös synkronisering

I går började jag tänka på gamla lärare jag haft. Jag försökte komma på om det funnits någon lärare som verkligen gjort intryck på mig, någon som lyft mig och sett mig. Jag kom inte på någon. Men tankarna kring en lärare i engelska på högstadiet var positiva. Carin hette hon och var en ordentlig, duktig katederlärare som tycktes gilla färgen lila.

Så inträffar något som händer mig rätt ofta. Jag, som inte ägnat Carin en endaste tanke på 15 år, ser henne stå framför mig i kön på Ica i dag. Hon känner inte igen mig såklart och jag har ingen lust att gå fram och försöka berätta för henne vem jag är.

Vad betyder sånt här? Just den här grejen finns det ju liksom ingen mening med heller. Detta vore ju en fantastiskt mycket bättre berättelse om det slutat med att den här Carin ordnade ett kul jobb åt mig eller själv behövde något som bara jag kunde hjälpa henne med. Nu slutar den här berättelsen istället med att jag bara ser henne på Ica och förvånades något över hennes ganska maskulina drag.

Bara så himla roligt

Det är sällan parodier är roliga, men det här är så bra!

Upp en nivå

Jag vet en spännande grej jag skulle kunna skvallra om.
Men jag tänker inte göra det.
Jag tror att jag är på väg att bli en bättre människa.

Jag tror även att Gud hjälpte mig så jag slapp bli chef. Tack Gud. (Detta är inte ironi. På riktigt. Det är inte ironi.).

Den eviga snuvan

- Jag tror att jag håller på att bli förkyld, säger jag.

- Du, svarar min chef, jag har hållit på att bli förkyld i tjugo års tid.

Jag förstod precis vad han menade.

Minst en gång i veckan funderar jag på frikyrkliga människor. Jag vet att jag har frikyrkliga människor omkring mig, men de säger aldrig att de är frikyrkliga. Varför säger de exempelvis aldrig: "Jo, en kul sak hände i söndags när jag var i kyrkan. Jag nös så kyrkbänkarna framför blev alldeles blöta."? Varför säger de aldrig det?

Jag är flummigt nyandlig och törs berätta det, även fast min intellektuella sida pockar på om att det är pinsamt.

Extremkylan

Jag läste på en löpsedel i går att "nu kommer extremkylan". Det lät hemskt. Osant, men hemskt. Vad ska ske under extremkylan? Är det ett iskallt monster som sveper in över mänskligheten med snö och is och storm och 36 minusgrader? Eller är det två minusgrader och lätt snöfall över Drottninggatan?

Jag minns en vinter när det var just 36 minusgrader. Min billiga täckjacka från H&M frös till på ett märkligt vis och blev helt stel. Det sprakade när jag gick och det var svårt att röra armarna. Jag frös trots tre par byxor, täckbyxor, flera lager tröjor och sockor. Det går liksom inte att klä på tänderna. Det var så kallt att öppna munnen. Det var folktomt på stadens gator och skyltfönstren var täckta av frost och is.

När jag hör ordet extremkyla, tänker jag på den vintern och fast några resor värre. Kanske står människor fastfrusna på torget under extremkylan? Jag tror det måste vara så.