Tur att jag sminkade mig

Ofta när jag går på stan träffar jag ingen jag känner. Det är skönt om man är ful. I går hade jag sminkat mig, men så började det regna. Jag stannade inne och städade och tänkte att det var onödigt att jag sminkade mig. Så jag gick ned på stan när det slutade regna och köpte en väska och ett paraply. Då träffade jag en kollega som skulle köpa strumpor utan tåförstärkning.

Jag gick vidare för att köpa ett födelsedagskort. Då träffade jag en gammal gymnasiekompis som flyttat tillbaka från Stockholm. Vi pratade om pandemier och ebola. Han blev förvånad över att jag inte minns att vi diskuterat ebola i skolan. Han minns alltid allt från gymnasiet och jag minns inget.

På gatan utanför träffade jag Arons pappa. Jag berättade att vi inte lekt med Aron i dag men att vi skulle träffas i morgon. Han cyklade hem.

Sedan gick jag vidare för att köpa hårfärg hos min frisör. Hon har vuxit upp på samma område som jag. Hon hade färgat håret blont. Jag ska färga håret mörkt.

Efter det gick jag ned på bokhandeln. Där känner jag alla, men jag tror att de blev irriterade på att vår son rev ut böcker ur hyllorna.

På väg hem tänkte jag att det var tur att jag sminkade mig.

Livet i soffan och amerikansk film

I går hade jag min äldsta väninna på besök. Vi har känt varandra i 25 år. Vi satt i soffan och zappade runt på tv-kanalerna och plötsligt ser vi en filmscen som är en flygplansbild över en idyllisk sandstrand. Båda identifierar blixtsnabbt filmen som "Cocktail" utan att ha sett en enda karaktär eller hört ett enda ord yttras. Vi kände igen sandstranden.

Sist vi såg "Cocktail" tillsammans var vi väl i tio-årsåldern och satt i hennes föräldrars hörnsoffa. Där såg vi också "Can't buy me love" och "Lace".

När vi nu såg delar av "Cocktail" igen upptäckte vi besynnerligheter. Exempelvis kommer en ung kvinna framspringande till baren där Tom Cruise jobbar och berättar att hennes vän svimmat på stranden. Tom Cruise bara svingar sig över bardisken och springer bort till väninnan som är omgiven av en ring av människor.
Frågor att ställa: Är en bartender verkligen den man hämtar när ens vän ligger medvetslös på stranden? Hur bra självförtroende har den här unge bartendern som bara tar sig an situationen utan att först ringa efter ambulans? Är inte"hon har fått för mycket att dricka och det är ingen fara" egentligen den enda diagnos en bartender är kompetent att ställa?

Jesus - i ny gestalt

Nu har jag recenserat Jonas Gardells "Om Jesus", en bok som jag varmt rekommenderar:

http://www.folkbladet.nu/?p=143360

Är medveten

Jag är medveten om att det här med att välja glädje är som att blunda och hålla för öronen och skrika samtidigt. Men vad ska man göra?

Väljer glädje hela jävla tiden II

De senaste veckorna har jag tvingats försöka välja glädje aktivt hela tiden. Nu har jag kommit till en skön neutral punkt där jag inte längre bryr mig.

Det var det jag skulle skriva i förra inlägget så att det skulle stämma med rubriken.

Väljer glädje hela jävla tiden

För ett år sedan läste jag Kay Pollaks fina lilla bok "Att välja glädje". Budskapet är ganska enkelt - låt inte andra människor eller yttre omständigheter få dig att må dåligt. Du kan själv välja dina tankar och på så vis välja dina känslor. Jag tror att det ligger mycket i detta men givetvis är det ett enormt svårt tankeexperiment för en cyniker som byggt upp sin humoristiska ådra genom förmåga att raljera över skit.

Hursomhelst gör jag ett försök att tänka positivt (eller jag gör flera i omgångar, stötvis) och det går jättebra inledningsvis. Tills en kväll när jag är extra trött efter många långa amningspass. Precis när jag ska gå och lägga mig ringer telefonen och jag hör min sambos vädjande röst i luren: "Du, kan du göra mig en tjänst?". "Vaddå?". "Jag har blivit inlåst här och du måste komma med nykeln som finns hemma".

På med kläder på bebisen som just somnat gott, på med overallen, ned i vagnen. På med jätte ytterkläder på mig och stega iväg i den bistra västerbottniska iskvällen. Jag svär och stampar hårt när jag går: "Varför i helvete kan han aldrig komma ihåg en endaste jävla grej? Hur kan han bara vara så tanklös och slarvig". "Alltså, stackars mig som nu tvingas gå ned på stan med barnvagnen så här sent i kylan och jag som är så himla trött".

Och så plötsligt: "Det är ju precis det här Kay Pollak INTE tycker att man ska göra. Bara eskalera i negativitet".

Trots att jag "kommer på"mig själv är jag fortfarande arg. Det är inte första gången det sker sådana här saker. När jag kommer fram till min sambos arbetsplats står han i dörren och ser spelat överdrivet förtvivlad ut. Jag låser upp. "Jag vill verkligen välja glädje nu, men det är jävligt svårt", säger jag. "Åh, snälla, välj glädje, välj glädje".

Nu börjar vi båda skratta så vi vill kissa ner oss. Att bara helt ha adopterat semantiken från en självhjälpsbok och sedan slänga sig med den är hysteriskt roligt. Det gick inte att vara arg längre, så Pollak fick rätt på något vis ändå. Vi blev jätteglada efter skrattattacken och brydde oss inte om att bebisens sovrutiner rubbats utan gick på en nattöppen kiosk och köpte godis.

Goda råd från andra sidan

Ibland får man höra goda råd som direkt hittar ett gensvar i själen. Det vibrerar och studsar likt ett eko inombords. Det är sanningen som sägs.

När så sanningen dessutom uttalas av en vän som en gång varit i exakt samma sits, blir det så mycket allvarligare, så mycket mera verkligt.

Jag har en känsla av att jag kommer att minnas den här kvällen när jag väl sitter där och ska välja. Den kommer ligga som en alldeles egen tyngd i den ena vågskålen.

Man i ett tidigare liv

Jag tror att jag var man i ett tidigare liv. Kanske flera liv.

Jag tror att det är därför jag har så svårt att acceptera att jag blir behandlad som en kvinna. Jag är ovan helt enkelt.

Hittade himlen i helgen

Min teori om att himlen finns i det enkla, eller att livets gåta kanske är inte är svår, har fått vatten på sin kvarn. I helgen satt jag och sambon på middag hos våra bästa vänner. Tre små barn ligger och sover i rummet intill, varav ett är vårt. Vinet flödar som om någon av oss vore chef på systembolaget och det är extremt högt i tak. Jag tänker att det finns ingen annanstans jag hellre skulle vilja vara just nu än just här. Jag vill sitta just på den här stolen, med just de här människorna, vara just så här full och ha just så här underbart kul.

Snäll mot mig själv

Nu har jag varit jävligt snäll mot mig själv. Jag har lyssnat på vad jag verkligen vill och inte på vad andra vill och sagt det högt.

Återstår att se om det straffar sig eller inte. Jag tror att det blir bra.

It's the end of an era. Tack och lov.

Jesusboken är här

Nu har jag ett recensionsexemplar av "Om Jesus" i min hand. De två första kapitlen är avklarade och nu gäller det bara att finna tid till resten. Mycket lovande start i alla fall.

I övrigt är jag inte så nöjd över att jag den senaste veckan haft mycket svårt att tänka positivt. Det har varit omöjligt. Alla negativa tankar bubblar upp och drar åt sig mer negativa saker som exempelvis att jag i går fick jätteskäll av en busschaufför för att jag råkat luta mig mot plingknappen och plingat varenda hållplats från Umedalen och ner till stan.

Minns att hon är fri

Det finns en sak som jag skulle vilja lära mig i livet. Jag skulle vilja inse på djupet att jag är fri. Oftast går jag omkring och tror att jag måste göra vissa saker, att jag måste bo här eller jobba där. Men det är ju något jag en gång valt och det borde inte vara en så stor sak att välja om. Man väljer ju varje dag, hela tiden en massa, massa.

För sex år sedan gjorde jag en för mig väldigt viktig sak. Jag sa upp mig från ett fast jobb utan att ha något annat att gå till. Jag bara sa upp mig och flyttade hem till Umeå. En mer befriande och stärkande känsla får man leta efter. Att bara kasta sig ut (trots att jag är hårt fostrad i ett arbetarhem där fasta jobb är något man håller fast, fast, fast vid) visade sig vara bland det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Det var så oerhört viktigt för mig att på så sätt äntligen förstå att det faktiskt finns annat, att man inte måste fullfölja sina åtaganden till varje pris. Att man inte ska vara rädd.

Problemet är att den kunskapen nog inte etsade sig fast på djupet. Då brukar livet kräva bakläxa.