En av mina äldsta och bästa vänner, Anna, hade i veckan läst min tv-krönika och mejlade mig för att påminna om en sak som skedde när vi var i 15-års åldern.
Vi var fyra, fem tjejer som precis haft skräckfilmskväll hos mig (jag tror det var "Terror på Elm street") och var ganska uppskrämda. Det var sommar och mina föräldrar var bortresta. Vi stod alla i köket när vi hörde flera små dunsar komma från vardagsrummet. En tjej tar mod till sig och gick ut i hallen för att se vad som försegick i vardagsrummet och samtidigt ger hon ifrån sig det mest fruktansvärda skrik. Och nu sker något märkligt. Alla tonårstjejerna, inklusive mig själv, slänger sig i en hög på golvet mot en vägg och kämpar febrilt för att komma underst. Vi skriker och knuffas så vi hör knappt när min klasskompis Jocke kommer in i rummet och stilla frågar vad fan vi håller på med. Han hade kastat ett äpple in genom altandörren (varför vet jag inte men det är väl sånt som tonårskillar gör) och min kompis hade så sett hans mörka, stora siluett i dörröppningen och blivit rädd.
Efteråt har vi vid många tillfällen frågat oss själva varför ingen av oss rusade till knivlådan och letade upp något att försvara oss med istället för att alla slänga oss i en passiv hög på marken. Det går säkert att utläsa något intressat gruppbeteende från denna incident, jag vet bara inte vad. Kanske att man inte är så smart när man blir rädd.
Veckans tv-krönika:
http://www.folkbladet.nu/?p=159095
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så typiskt kvinnligt...
SvaraRadera