Sara i musik

Min goda vän Jenny Maria Nilsson (www.jennymaria.com) har uppmanat mig att lista tolv låtar som säger något om mig själv. Här är därför min lista, utan inbördes ordning:

Tori Amos – Crusify
Steve wonder - Superstition
Cindy Lauper – True colors
The Lemonheads – The outdoortype
Aerosmith – I don’t whant to miss a thing
Lena Philipsson – dansa I neon
Eurythmics – The miracle of love
The Beatles – With a little help from my friends.
New Order – Blue monday
Madonna – Frozen
Sheryl Crow – Strong enough
Lou Reed – Perfect day

Det har aldrig hänt

För något år sedan var jag med på tv, lite hastigt och i princip ofrivilligt. Jag såg aldrig inslaget själv eftersom jag visste att den egna självkritiken skulle bli för svår att hantera. (Ja, jag är ofta rädd för mig själv på det viset).

Nästa dag mötte jag en bekant på biblioteket. Hon sa att hon sett mig på tv, varpå jag berättade att jag inte sett det själv. Jag sa att jag låtsades som om det inte hade hänt, vilket var sant och skönt.

Hon berättade då att hon brukade göra samma sak. En gång hade hon råkat prutta jättehögt under ett spinningpass på badhuset men bara omedelbart bestämt sig för att ”det har aldrig hänt” och cyklat vidare, fri från skam och andra jobbiga känslor.

”Det har aldrig hänt” kan man säga högt för sig själv eller – som jag – tänka det tyst och bestämt. Använd er av de freudianska försvarsmekanismer (i det här fallet förnekande) vi begåvats med gott folk och lev ångestfritt!

Att fokusera på rätt sak

Ett test: Ditt barn kommer hem från skolan med hyfsade betyg. Där finns ett mvg och ett ig. Vilket av dessa två ska du då fokusera på?
Man bör fokusera på det höga betyget, här finns uppenbarligen intresse, vilja och engagemang. Förmodligen också ett område inom vilket barnet kan bli yrkesverksamt och lycklig.
Första gången jag fick frågan tänkte jag direkt att man måste fokusera på att få upp det låga betyget, att det var mest akut. Men att rikta in sig på något man är sämre på istället för det man är bra på måste ju ligga bakom mycket olycka i världen.

Jag har alltid varit emot det ”nya” betygssystemet med ig, g, vg och mvg just därför att eleverna inte tillåts vara sämre på något. Ett ig är så att säga icke acceptabelt och du måste kämpa för att nå upp till godkänt. Det blir en fokusering på elevens svagheter istället för styrkor. Vad spelar det för roll om man har ett ig i gymnastik om man väger upp det med ett mvg i musik?

Jag säger inte att man inte ska fånga upp elever som är svaga och försöka få dem att nå ett bättre resultat, men det kunde man även göra inom det gamla siffersystemet. Och i det gamla betygssystemet slapp dessutom bra och medelbra elever hetsa över en tvåa.

Galen förolämpning

Jag hittade en polisnotis jag skrev för sex år sedan under vinjetten ”Det löjligaste er lokala dagstidning skrivit om” på en internetsida.

Förolämpning polisanmäld
En man i 70-årsåldern från Örnsköldsvik har polisanmält en annan man för förolämpning.
Enligt 70-åringen har den andre mannen förolämpat honom genom att säga; ”Du är tokig. Jag ska hämta en bil och köra dig till Sundsvall”.
(Örnsköldsviks Allehanda, 2003)


Jag kommer så väl ihåg när jag skrev den här notisen. Hela dagen var en fröjd. Jag skrattade och skrattade. En så absurd sak att kläcka ur sig och en så absurd anmälan - en riktigt rolig notis i min värld.

Notisen blev dock mindre kul ett par år senare när jag fick veta att det funnits ett mentalsjukhus i Sundsvall – Sidsjöns sjukhus. Den kunskapen gör det lättare att förstå förolämpningen. Lite synd, tycker jag.

En man med status

Det har kommit till min kännedom att kraftig skäggväxt innebär hög status bland män. En klen, blek typ med fläckvis skäggväxt har tydligen inte mycket respekt att hämta bland de övriga hannarna.

Min kollega berättade att hennes sambo har ett stort skägg. Andra män med skägg, som han inte känner, hälsar på honom på stan. Imponerade muppar.

Själv skulle jag tycka att det vore bättre med dålig skäggväxt då det borde vara mer lättskött. Hår på kinderna är trots allt mycket märkligt.

Alla hjärtans troll

Den första alla hjärtans dag vi firade ihop fick jag ett litet troll i present.
Jag var besviken. Jag fattade ingenting. Ett litet troll?
Men nu, fem år senare, vill vår lille son leka med trollet.
Och jag tycker att trollet är en av de finaste presenter jag fått.

Livets hemlighet

Vi står fyra intelligenta vuxna och två barn och stirrar på ett gäng resta stenar på Österlen.
- Tänk vad de kunde göra förr. Helt fantastiskt, säger min sambo.
Alla skrattar. Ingen är egentligen intresserad av att titta på Ales Stenar. Ändå har vi kört bil en lång sträcka och knatat upp för en lång backe.
Men så säger min vackra väninna en helt underbar sak.
- Det är så här livet är. Man träffas, skaffar barn och sedan åker man runt och tittar på saker.

Jag tänker ofta på det Jenny sa den där blåsiga sommardagen på Österlen. Kanske är det så enkelt. Kanske finns det inget mysterium. Kanske är det så att man träffas, skaffar barn och åker runt och tittar på saker.

Den svåraste av lärdomar

Dorothy: Oh, will you help me? Can you help me?

Glinda: You don't need to be helped any longer. You've always had the power to go back to Kansas.

Dorothy: I have?

Scarecrow: Then why didn't you tell her before?

Glinda: Because she wouldn't have believed me. She had to learn it for herself.

När jag mötte Ingmar Bergman i Prag

September i Prag. Vädret kan inte bestämma sig för solsken eller regn, men det spelar ingen roll. I den romantiska staden med spöklik gotisk stämning fylls själen oundvikligen av mystik och kullerstenshistoria.

Jag och Johan vandrar över Karlsbron. Precis som alla andra turister. Vi dricker billig öl på uteserveringar i gamla stan. Precis som alla andra turister. Vi besöker kommunistmuseet (mellan McDonalds och Benetton), som en del andra turister.

Men en kväll går vi dit inga andra turister gått. På en bakgata leder en mörk stentrappa ned mot en tjeckisk klubb och Johan hoppas att de ska spela extrem-elektronisk musik där nere. Det hoppas inte jag. En liten valvlik källare med obestämbar atmosfär möter oss vid nedersta trappsteget och bakom baren står en ensam bartender, allt annat än välkomnande. Jag tror att vi är helt ensamma, tills jag finner ett litet rum där det vid ett bord sitter två män med en hund. Johan går för att köpa öl och jag slår mig ned i närheten av männen.

– Hello, säger den ene av dem. Han har långt skägg, långt hår och glasartad blick. En riktig gammal haschtomte, är min omedelbara fördomsfulla bedömning. Samtidigt får jag en känsla av en genuint vänlig människa.

– Where are you from?, frågar han.

– Sweden, svarar jag.

– What! utbrister han glatt och ler det största tandlösa leende jag sett i mitt liv. The dogs name is Ingmar Bergman!

Jag tittar på den rödbruna, halvmagra hunden av obestämbar ras som ligger vid mannens fötter.

– No it’s not, säger jag, säker på att det är något han hittar på bara för att få prata.

– Yes it is. Ingmar!, ropar mannen och tittar på hunden. Hunden slänger upp huvudet, så där som hundar gör när de hör sitt namn.

Den vänlige haschtomten berättar att han en gång varit på filmfestival i Stockholm och sett en film av Ingmar Bergman. En helt fantastisk film, vilken han nu inte minns namnet på. Han fortsätter tårögt om hunden som var ”just a little boy, living in the countryside”, när han hämtade honom. Hunden var lika vacker som filmen han sett i Stockholm och döptes därför efter den svenske regissören.

Ingmar tittar på mig under bordet och jag tittar på honom. Jag tänker att han nog inte vill vara på en rökig rockklubb i Prag. Hans ögon är snälla och sorgsna. Hans öron mjuka och hans nos blöt och kall. Jag får lust att ta med mig Ingmar Bergman hem till Sverige och ta hand om honom. Men det gör jag förstås inte utan dricker min öl, reser mig upp och säger till haschtomten att han borde se fler än en film av Bergman. Det är många som är helt fantastiska.

Om att återvända

Att återvända till en plats är alltid en märklig upplevelse. Luften liksom vibrerar av gamla energier och du minns vem du själv var när du befann dig där förra gången. Det är inte samma. Man kan inte två gånger stiga ned i samma flod, och det är ofta lite sorgligt. Fast alltid något bra.

Platsen känns oerhört välkänd men annorlunda, som när man drar på sig en gammal vintersko och upptäcker att den är alldeles för trång. Och alldeles för ful.