En fantastisk present

En insiktsfull vän gav mig en 30-årspresent, som så här tre månader efter min födelsedag, visat sig vara en fullständigt fantastisk gåva. Den har fört mig till ett romantiskt Italien fyllt av njutning och smaker, ett avskalat och gudsnära Indien och ett Indonesien med de vackraste riter och mystik. Den har fått mig att skratta och gråta och stillat mitt behov av att lära känna en annan människa som också är andligt urflippad.

Ja, det är en bok (som ju syns på bilden). Initialt avfärdade jag den som en fjäderlätt chicklitt på grund av dess titel och något rosafärgade omslag. En skandalöst missvisande och torftigt författad baksidestext fick mig att lägga boken på hyllan ända tills jag en febernatt behövde sällskap.

”Lyckan, kärleken och meningen med livet” av Elisabeth Gilbert.

Så olyckligt, förvillande likt en Marian Keyes-titel. Men det handlar verkligen om Lyckan, Kärleken, Meningen med livet. Som ju kan vara tunga filosofiska ämnen, bara det att Bridget Jones-eran gjort hubbabubba av dem. Gilbert har visserligen inte skrivit en avhandling i praktisk filosofi, men dock en oemotståndlig självbiografi som är mycket större än sin förpackning.

Tjuvlyssnat

Ett äldre par går bakom mig på trottoaren.
Gubben ser spänstig och lite för glad ut. Gumman verkar kavat.
Gumman: Jag kanske ska gå in där på Bubblans.
Gubben: Ja, det kan du göra.
Gumman: Men kommer du ihåg då att jag är där inne? Så att du inte glömmer och börjar gå in mot stan igen.
Gubben: Nä, det ska nog gå bra. Riktigt så illa är det inte.
Gumman: Ja, man vet ju aldrig.

Detta är mitt förhållande om 40 år. Min sambo kan enbart instämma och försöka dölja sina misstankar om det kan ske betydligt tidigare än så.


Läs en mycket roligare Tjuvlyssnat här:

http://www.tjuvlyssnat.se/sodra-sverige/om-att-forsta-vikten-av-en-ol

En helt opinsam historia

Den första jättelika Ica-papperspåsen packar jag fint, som man ska. Men i den andra börjar jag bara häva varor huller om buller. Bara vräker ner, fort, fort. Vad kan hända? tänker jag.
Jag ber min sambo lyfta kassen till kundvagnen eftersom jag nu har kommit till den punkt i shoppingen där jag vill försöka undvika allt arbete. Min sambo suckar och tar tag i kassen, vars handtag lossnar på ett sätt som gör att hela påsen rivs upp och liksom pulveriseras framför våra ögon.

Jag hör likt pistolskott hur barnmatsburkarna krossas mot det hårda stengolvet och några foff när cremé fraiche och filpaket når marken. Vår ettåring tittar med ännu större ögon än vanligt.
”Kan någon komma och städa upp vid kassa två?”, ekar det i den jättelika Icabutikens högtalarsystem.
Plötsligt tappar jag balen med toapapper jag håller i handen, självklart ner i barnmaten på golvet. Jag hittar ett kvitto som jag använder för att försöka skrapa bort geggan. Det fungerar dåligt och jag övergår till att bara stirra och inte tänka så mycket alls.

Och när vi nu står där på vår kletiga scen vänder jag mig om och möter vår publik, kassörskan, köfolket och människorna vi blockerar vägen för. Jag konstaterar utifrån deras ansiktsuttryck att de finner det är väldigt givande att äntligen få se ansiktet på huvudrollsinnehavaren i detta drama.

Det är nu det verkligt spektakulära inträffar. Jag inser att jag inte tycker att situationen är pinsam, jag skäms inte. Inte det minsta. Jag börjar bara gå rakt fram och delar publikhavet likt Moses för att bana väg för nya varor. Inga pinsamhetskänslor överhuvudtaget finns i min kropp.

Jag tar detta som ett bevis på att jag kommit långt med min personliga utvecklig alternativt att detta är ett steg på vägen mot att bli en sån där gammkärring som helt saknar farstu. Jag vet inte vilket jag hoppas mest på.

Och detta, Liza, är en helt sann historia.

Förväntningar och att måla fan på väggen

Att man får vad man förväntar sig är en gammal sanning, som kan vara intressant att reflektera över i dessa Obama-tider. Fler än en gång har jag hört tv och människor upprört säga något i stil med: ”Ja, Obama, ja. Hur ska han kunna leva upp till alla dessa omänskligt högt ställda förväntningar?” En relevant frågeställning, men också ett tillfälle för svensken att få måla fan på väggen (att måla fan på väggen är för övrigt ett fantastiskt uttryck då jag omedelbart ser denna vägg och den stora målningen framför mig. Det är också ett stort intresse hos svensken. Så stort att det i kontaktannonser borde stå: Mina intressen är mysiga hemmakvällar, långa skogspromenader och att måla fan på väggen).

Obama har ovanligt högt ställda förväntningar på sig, (jag såg exempelvis en t-shirt med ett tryck där Obama sliter av sig kostymen och blottar ett Stålmannenmärke på bröstet) men den här idoliseringen kan mycket väl vara till hans fördel. Man får vad man förväntar sig.
Alltså, förväntar man sig att en ny president har näst intill gudomliga egenskaper så kommer man att se de sakerna hos honom. Man kommer att vifta bort misstag på misstag och fokusera på det som är bra. Förväntningar är egentligen som skygglappar som tillåter en att hela tiden skygga för det faktum att man själv skulle ha gjort ett felaktigt val eller inte vara tillräckligt intelligent för att förutse vad som komma skall.

Det är precis som när en chef anställer en ny medarbetare. Chefen kommer garanterat att vara den siste som upptäcker att medarbetaren är inkompetent just för att han (ja, jag skriver han eftersom jag har fördomar om att det är främst män som drabbas av detta högmod) själv ogärna vill ha begått ett misstag.

Omvänt sker givetvis samma sak. Förväntar man sig dåliga saker och har målat fan på väggen i sitt vardagsrum, så är det också det man får.

Och de som förväntar sig att Obama inte kommer att kunna leva upp till förväntningarna, ja, ni fattar.

Att bara vara på golvet en lång stund

Min vän gick till lekparken med sina två små pojkar. På en bänk intill satt två små gummor. Min vän leker med den stora pojken i klätterställningen och vaggar den andre i vagnen.
Plötslig känner hon sig iakttagen och hör samtidigt hon hur den ena gumman säger till den andra: ”Det där var jag – nyss”.

Ibland vill man kunna trycka på paus i livet. Jag älskar min barnvagnstid som nu råder och vill trycka på paus. Att bara få vara med sitt barn – utan måsten, utan att känna att man ska vara någon annanstans – är magiskt.

Att bara vara på golvet en lång stund. Tillsammans.

Ingen Barack utan Bush

För att våga satsa på verklig, sann förändrig måste man ofta ha varit med om det värsta, upplevt det sämsta, drabbats av bottenlös omskakande besvikelse.
För att våga satsa på verklig, sann förändring har man inte upplevt sig liknöjd eller känt sig okej med tillvaron.

Kanske är det så att vi inte skulle ha fått se en intelligent, empatisk, vacker svart man inta vita huset om det inte vore så att hans föregångare var värsta sämsta bottenlösa besvikelsen.

En sökares bibelfavorit

Be still and know that I am God.

Ett mantra kring mantran

Jag vill ha lite paus från mina tankar. Jag vill att det där ständiga tjattret i huvudet ska stanna upp och se sig omkring, fråga vad håller håller vi på med? Så mycket energi som bara försvinner till banaliteter.

Jag vill ha lite paus från mina tankar och därför går jag en kurs i mantra. Om, Om, Om, Om, igen. Men mina tankar lämnar mig inte ifred ändå. "Vad är det här för någonting, egentligen?". "Vad gör vi här?", "Tänk om någon vän med fötterna fastspikade i marken såg oss nu", "Vad mycket kvinnor det är här", "Är hon till höger om mig gravid?", "Ja, det är hon", "Hmmm, fin liten mage", "Nu var det bestämt någon som fes. Det tänker jag inte låtsas om för här är det som i kyrkan tror jag mig, man ska visa acceptans". "Ja, just det. Nu var du en fin människa Sara". "Mogen, som inte skrattade åt den jättehöga fisen".

Sen kan dessa tankar köras om igen. Om, Om, Om igen. Ett mantra kring mantran.

Och någonstans inser jag att jag inte kommit särskilt långt på min andliga resa.