Jag har slutat se skräckfilm. Det är som en detox. Skräckfilm har skadat mig, har jag insett nu. Jag är inte normal av flera anledningar och en är alla typer av skräckkultur jag utsatt min hjärna för under så väldigt lång tid. Det är ju faktiskt inte normalt att vara mörkrädd som 30-åring. Det är inte normalt att tro att alla konstiga ljud orsakats av ett spöke. Och det är inte normalt att tro att fullt levande, friska människor vid en gravsten är gengångare (jo, det är sant, jag reflextrodde det en gång som tonåring när jag såg tre personer vid en gravsten på Trehörningsjö kyrkogård och blev jätterädd i flera sekunder).Detoxen är hittills fantastisk. Mycket tidigare oförklarlig oro har försvunnit. Jag sänkt min läskighetsgräns till lägsta någonsin och klarar numera knappt av ett avsnitt av ”Ghost whisperer”. Ett friskhetstecken tror jag. Jag jagar det ljusa istället för det mörka.
Men okej då. Här kommer ändå bästa skräckisarna-listan:
Exorsisten
The shining
Terror på Elm Street
Psycho
Rosemary’s baby
Poltergeist
Carrie
Scream
The ring
The others
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar