När jag var liten och skrev berättelser kunde det hända att jag plötsligt bara blev less och tog död på huvudkaraktären. Det var ett enkelt och effektfullt sätt att avsluta. Jag hade inte ännu insett att man behöver ha ett syfte med vad man gör som författare.I helgen såg jag en stund på en av mina absoluta favoritfilmer - Thelma & Louise. Och som vanligt kom jag på mig själv med att sitta och önska att kvinnorna den här gången skulle få komma fram till Mexico och dricka de där drinkarna vid havet. Thelma kunde väl få skaffa det där hotelljobbet och prova leva utan sin kränkande man. Men så insåg jag att allt är inte möjligt, inte ens i filmens värld. 1991 (och kanske fortfarande) skulle det bara varit för mycket att låta dessa två kvinnor komma undan.
Thelma & Louise är något man skulle kunna kalla för pessimism-feminism. Alltså, du kan försöka göra uppror mot patriarkatet men det kommer inte lyckas. Du kommer inte ta dig till Mexico. Anpassa dig eller dö.
Callie Khouri belönades med en Oscar för bästa originalmanus och jag funderar på vad hon tänkte när hon dödade dem, vad hon själv varit med om. Hon dödade dem ju knappast för att hon inte orkade skriva mer. Kanske ville hon bara vägra anpassa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar