Jag har trott på reinkarnation ända sedan jag var liten och långt innan jag insåg att det fanns ett begrepp och ett ord på det jag trodde att jag listat ut helt på egen hand.
Just nu håller jag på att läsa psykologen Brian Weiss ”Many lives, many masters”, som är en fallstudie från 80-talet. Cathrine, en ung kvinna söker hjälp för sina rädslor och fobier hos Weiss som vid den här tiden är en högst ordinär psykolog (om man till ordinär kan räkna psykologer som ibland använder sig av hypnos). Hur som helst, Weiss försöker komma till botten med sin patients rädslor och hypnotiserar henne för att hjälpa henne minnas sin barndom. Cathrine minns dock inte bara sin barndom utan även tidigare liv och tiden mellan sina liv, vilket ska leda till att psykologen måste omvärdera hela sin världsbild och riskera att bli utskrattad av kollegor. En spännande bok, som ger svar på många frågor kring själavandring utom just den mest klassiska frågeställningen; vi blir fler och fler människor på jorden, var kommer alla nya själar ifrån?
Jag ställer frågan till min sambo som ger ett svar lika självklart som om jag frågat vad en liter mellanmjölk kostar. Det fattar du väl var nya själar kommer ifrån! Sann sin panteism (eller vad man nu ska kalla snack om att energier finns i allt som existerar, även ett bord eller en sten) kommer ett svar som gör att min romantiserade världsbild skakas om – vilket ogillas men är bra.
Hans teori går ut på att det kan uppstå nya själar utifrån att energier förändras, går isär och bildar nya föreningar. Som en slags celldelning, sa jag. Ja, som en slags celldelning. Så min gamla själ skulle alltså inte ha varit intakt under alla dessa tusentals år jag levt, utan skulle i detta livet kunna bestå av halva gamla Maja, en fjärdedels sten och en fjärdedels kissekatt. Hur trist är inte den här idén?
Min sambo tröstar mig med att det förmodligen också är så att vissa starka själar lyckas hålla ihop sina energier och då fungerar själavandring på det sätt som jag inbillar mig.
Just nu håller jag på att läsa psykologen Brian Weiss ”Many lives, many masters”, som är en fallstudie från 80-talet. Cathrine, en ung kvinna söker hjälp för sina rädslor och fobier hos Weiss som vid den här tiden är en högst ordinär psykolog (om man till ordinär kan räkna psykologer som ibland använder sig av hypnos). Hur som helst, Weiss försöker komma till botten med sin patients rädslor och hypnotiserar henne för att hjälpa henne minnas sin barndom. Cathrine minns dock inte bara sin barndom utan även tidigare liv och tiden mellan sina liv, vilket ska leda till att psykologen måste omvärdera hela sin världsbild och riskera att bli utskrattad av kollegor. En spännande bok, som ger svar på många frågor kring själavandring utom just den mest klassiska frågeställningen; vi blir fler och fler människor på jorden, var kommer alla nya själar ifrån?
Jag ställer frågan till min sambo som ger ett svar lika självklart som om jag frågat vad en liter mellanmjölk kostar. Det fattar du väl var nya själar kommer ifrån! Sann sin panteism (eller vad man nu ska kalla snack om att energier finns i allt som existerar, även ett bord eller en sten) kommer ett svar som gör att min romantiserade världsbild skakas om – vilket ogillas men är bra.
Hans teori går ut på att det kan uppstå nya själar utifrån att energier förändras, går isär och bildar nya föreningar. Som en slags celldelning, sa jag. Ja, som en slags celldelning. Så min gamla själ skulle alltså inte ha varit intakt under alla dessa tusentals år jag levt, utan skulle i detta livet kunna bestå av halva gamla Maja, en fjärdedels sten och en fjärdedels kissekatt. Hur trist är inte den här idén?
Min sambo tröstar mig med att det förmodligen också är så att vissa starka själar lyckas hålla ihop sina energier och då fungerar själavandring på det sätt som jag inbillar mig.
Mormonerna tror att alla nya själar bor på en egen planet, där de väntar på att få födas. Det är därför männen ska ha så många fruar som möjligt, och få så många barn som möjligt. Föröken eder och uppfyllen jorden, liksom.
SvaraRaderaSå att barnsjälarna får komma ner till jorden, lida, och sedan gå vidare till sin Gud, som sitter på en annan planet.
Sara Lidman trodde att barnsjälarna satt i träden och valde sina föräldrar. Och att hon blev ratad...
Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsatser av det här...
Det här har egentligen inte med saken att göra men min mamma berättade att hon döpte sin allra första docka till Sara - och att hon sedan bet av henne näsan.
SvaraRaderaJag undrar vad jag kan dra för slutsatser av det?
Kanske att hon liksom tänkte "Bättre lycka nästa gång", och så gav hon namnet en chans till. Och det gick ju onekligen bättre, för senast jag såg dig hade du i alla fall näsan kvar.
SvaraRadera