Jag tänker lyssna på viskningen

Min far var en stressad människa. Han tog sitt arbete på största allvar och det gick före allt. Eftersom han var duktig fick han mycket ansvar, vilket tyngde honom ännu mer, stressade honom ännu mer och fick honom att prioritera bort familjen ännu mer.

Det var någon som sa att först viskar livet. Sedan ropar det. Sedan skriker det.

Min far lyssnade inte på viskningen. Han hörde inte ropen. Han drabbades av skriket.

Cancern tog hans liv och bara ett par år innan dess insåg han nog att arbetet, som trots allt var en vanlig anställning och inget livsverk, inte var det viktigaste i livet.

Han fick lära sig den hårda vägen.

Jag tänker lyssna på viskningen.