September i Prag. Vädret kan inte bestämma sig för solsken eller regn, men det spelar ingen roll. I den romantiska staden med spöklik gotisk stämning fylls själen oundvikligen av mystik och kullerstenshistoria.
Jag och Johan vandrar över Karlsbron. Precis som alla andra turister. Vi dricker billig öl på uteserveringar i gamla stan. Precis som alla andra turister. Vi besöker kommunistmuseet (mellan McDonalds och Benetton), som en del andra turister.
Men en kväll går vi dit inga andra turister gått. På en bakgata leder en mörk stentrappa ned mot en tjeckisk klubb och Johan hoppas att de ska spela extrem-elektronisk musik där nere. Det hoppas inte jag. En liten valvlik källare med obestämbar atmosfär möter oss vid nedersta trappsteget och bakom baren står en ensam bartender, allt annat än välkomnande. Jag tror att vi är helt ensamma, tills jag finner ett litet rum där det vid ett bord sitter två män med en hund. Johan går för att köpa öl och jag slår mig ned i närheten av männen.
– Hello, säger den ene av dem. Han har långt skägg, långt hår och glasartad blick. En riktig gammal haschtomte, är min omedelbara fördomsfulla bedömning. Samtidigt får jag en känsla av en genuint vänlig människa.
– Where are you from?, frågar han.
– Sweden, svarar jag.
– What! utbrister han glatt och ler det största tandlösa leende jag sett i mitt liv. The dogs name is Ingmar Bergman!
Jag tittar på den rödbruna, halvmagra hunden av obestämbar ras som ligger vid mannens fötter.
– No it’s not, säger jag, säker på att det är något han hittar på bara för att få prata.
– Yes it is. Ingmar!, ropar mannen och tittar på hunden. Hunden slänger upp huvudet, så där som hundar gör när de hör sitt namn.
Den vänlige haschtomten berättar att han en gång varit på filmfestival i Stockholm och sett en film av Ingmar Bergman. En helt fantastisk film, vilken han nu inte minns namnet på. Han fortsätter tårögt om hunden som var ”just a little boy, living in the countryside”, när han hämtade honom. Hunden var lika vacker som filmen han sett i Stockholm och döptes därför efter den svenske regissören.
Ingmar tittar på mig under bordet och jag tittar på honom. Jag tänker att han nog inte vill vara på en rökig rockklubb i Prag. Hans ögon är snälla och sorgsna. Hans öron mjuka och hans nos blöt och kall. Jag får lust att ta med mig Ingmar Bergman hem till Sverige och ta hand om honom. Men det gör jag förstås inte utan dricker min öl, reser mig upp och säger till haschtomten att han borde se fler än en film av Bergman. Det är många som är helt fantastiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar