Jag har köpt pelargoner för första gången i mitt liv och allt jag kan tänka på när jag ser dem är min farmor. Hon var en pytteliten tant med käpp och grått hår, som bodde helt ensam på en stor gård. Tystnaden är så påträngande i de norrländska byarna där det sitter en gamling i varannan gård och dricker kokkaffe och lyssnar till väggklockans tickande. Min farmor satt ofta på kökssoffan omgiven av ljusrosa pelargoner och virkade smådukar.
När hon skulle begravas åkte vi i bilkortege genom byn. Det var viktigt. En sista resa genom byn där många fönster blivit övergivna och svarta. Sedan bar männen in kistan i kyrkan och öppnade locket.
Jag trodde inte att vi hade några traditioner i vår släkt förutom Kalle Anka på julafton, men tydligen.
När jag tänker efter såg jag inte till en enda pelargon under begravningsceremonin. Det var fel.
Jag tror att pelargoner är det nya svarta. Och de är ju faktiskt inte så jädra fula, egentligen. När man tänker efter så kanske det är dags att omvärdera sin syn på pelargonen som en pensio-växt?
SvaraRaderaKransar utanför dörren däremot.. say no more.
Vuxenpoäng, grattis till balkongpimpningen!
SvaraRaderaPelargonen är hur fin som helst och helt underskattad. Klarar de att stå ute nu tro? Jag såg pampiga vita idag på handelsträdgården.
Jag har f.ö köpt gödsel att strö ut över min gräsmatta för att få den frodigare. Fan vad vuxen man är.
Traditioner får du skapa dig nu, dina egna. Det är häftigt.
Tack för bilderna på torpet! Det är helt iordningsställt där nu. Hoppas vi kan ses där med familjerna en kulen sommarkväll snart.
Saknar er!
KRAM!