Jag kommer ihåg första gången jag fick reda på att det som låg på tallriken var döda djur. Min bror passade på att berätta det en jul hos min farmor och mamma blev jättearg. "Varför ska du berätta det! Nej, Sara, det är inte döda grisar. Självklart inte. Ät nu".Men mina instinkter sa mig att min bror talade sanning. Och det var en chock. Men sedan föll chocken undan jag fortsatte som alla andra. Försökte att inte tänka på vad som faktiskt fanns i frysdisken. Oftast tänkte jag inte alls.
I år har jag varit vegetarian i tio år och oftast tänker jag inte alls på det. Det är fullständigt normaliserat ända tills andra människor försöker påpeka det onormala. De kan sucka lite och himla med ögonen. Man är ju besvärlig.
Ja, vad ska man säga. Det finns så väldigt många bra anledningar till att inte stödja köttindustrin att jag inte ens orkar dra dem. Det ska ju vara självklart för alla tycker man.
Men jag har valt att respektera liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar