Huvudet säger nej - hjärtat säger ja

Twilight ”New Moon”
Betyg: 3
Filmstaden, Umeå
Regi: Chris WeitzI rollerna: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner med flera

Den rådande vampyrtrenden har nu förvandlats till hysteri. Biljettsläppet av Twilight-uppföljaren ”New moon” fick SF:s hemsida att krascha och unga tjejer upprörs till tårar över 15-årsgränsen. Och jag förstår varför. Jag har också längtat. Romantiken i den första filmen sög tag i mig och höll mig fast på samma sätt som när jag läste Starlet i mellanstadiet. Det var som att gå in i en rosa bubbla där det verkliga livet bara försvann och ersattes av en värld av spännande vampyrkillar och gränslös skönhet. Min inre tonårstjej bara jublade.

Tyvärr är uppföljaren inte lika lätt att förlora sig själv i. Det är en segdragen historia på flera ställen och dessutom är löjets skimmer mer närvarande i ”New moon” än i första filmen.
Berättelsen tar vid där den förra slutade och Bella och Edward är inledningsvis samma förälskade par. Men när Bellas födelsedag ska firas i fina vampyrvillan sker en olycka som gör att en av vampyrerna inte kan kontrollera sig. Edward inser att deras umgänge är för farligt för Bella och gör slut. Världen faller samman, men då är det dags för näste manlige bekant, indiankillen Jacob, att kliva in och ta en större roll i sammanhanget. Ytterligare en man är alltså villig att älska och beskydda filmens skönhet.

Det skulle vara otroligt lätt att falla in i något slags kulturtantsmoraliserande när det gäller ”Twilight”-filmerna. Exempelvis innehåller de ett uppenbart förhärligande av den farlige mannen, en man som är ganska ouppnåelig och som helst inte ska provoceras för att då kan han inte kontrollera sig själv. Och Bella själv är så självuppoffrande inför kärleken att hon hela tiden gränsar till suicidal.
”Twilight”-sagan är så späckad med den här sortens tveksamheter att det nästan blir kitsch.
För mig blir ”New moon” en slags balansgång där den vuxna kvinnan hela tiden vill problematisera, och till viss del demonisera, en ungdomskultur som den inre tonårstjejen bara älskar förutsättningslöst. Huvudet säger nej och hjärtat säger ja. Men eftersom människor redan vid fyraårsålder lär sig skilja på fiktion och verklighet, så finns det egentligen ingen anledning att välja någon annan väg än hjärtats. Moraltanten får stå tillbaka för ”New moon”, som är sagolik underhållning.
SARA LUNDVALL

http://www.folkbladet.nu/?p=161265