En helt opinsam historia

Den första jättelika Ica-papperspåsen packar jag fint, som man ska. Men i den andra börjar jag bara häva varor huller om buller. Bara vräker ner, fort, fort. Vad kan hända? tänker jag.
Jag ber min sambo lyfta kassen till kundvagnen eftersom jag nu har kommit till den punkt i shoppingen där jag vill försöka undvika allt arbete. Min sambo suckar och tar tag i kassen, vars handtag lossnar på ett sätt som gör att hela påsen rivs upp och liksom pulveriseras framför våra ögon.

Jag hör likt pistolskott hur barnmatsburkarna krossas mot det hårda stengolvet och några foff när cremé fraiche och filpaket når marken. Vår ettåring tittar med ännu större ögon än vanligt.
”Kan någon komma och städa upp vid kassa två?”, ekar det i den jättelika Icabutikens högtalarsystem.
Plötsligt tappar jag balen med toapapper jag håller i handen, självklart ner i barnmaten på golvet. Jag hittar ett kvitto som jag använder för att försöka skrapa bort geggan. Det fungerar dåligt och jag övergår till att bara stirra och inte tänka så mycket alls.

Och när vi nu står där på vår kletiga scen vänder jag mig om och möter vår publik, kassörskan, köfolket och människorna vi blockerar vägen för. Jag konstaterar utifrån deras ansiktsuttryck att de finner det är väldigt givande att äntligen få se ansiktet på huvudrollsinnehavaren i detta drama.

Det är nu det verkligt spektakulära inträffar. Jag inser att jag inte tycker att situationen är pinsam, jag skäms inte. Inte det minsta. Jag börjar bara gå rakt fram och delar publikhavet likt Moses för att bana väg för nya varor. Inga pinsamhetskänslor överhuvudtaget finns i min kropp.

Jag tar detta som ett bevis på att jag kommit långt med min personliga utvecklig alternativt att detta är ett steg på vägen mot att bli en sån där gammkärring som helt saknar farstu. Jag vet inte vilket jag hoppas mest på.

Och detta, Liza, är en helt sann historia.