Förväntningar och att måla fan på väggen

Att man får vad man förväntar sig är en gammal sanning, som kan vara intressant att reflektera över i dessa Obama-tider. Fler än en gång har jag hört tv och människor upprört säga något i stil med: ”Ja, Obama, ja. Hur ska han kunna leva upp till alla dessa omänskligt högt ställda förväntningar?” En relevant frågeställning, men också ett tillfälle för svensken att få måla fan på väggen (att måla fan på väggen är för övrigt ett fantastiskt uttryck då jag omedelbart ser denna vägg och den stora målningen framför mig. Det är också ett stort intresse hos svensken. Så stort att det i kontaktannonser borde stå: Mina intressen är mysiga hemmakvällar, långa skogspromenader och att måla fan på väggen).

Obama har ovanligt högt ställda förväntningar på sig, (jag såg exempelvis en t-shirt med ett tryck där Obama sliter av sig kostymen och blottar ett Stålmannenmärke på bröstet) men den här idoliseringen kan mycket väl vara till hans fördel. Man får vad man förväntar sig.
Alltså, förväntar man sig att en ny president har näst intill gudomliga egenskaper så kommer man att se de sakerna hos honom. Man kommer att vifta bort misstag på misstag och fokusera på det som är bra. Förväntningar är egentligen som skygglappar som tillåter en att hela tiden skygga för det faktum att man själv skulle ha gjort ett felaktigt val eller inte vara tillräckligt intelligent för att förutse vad som komma skall.

Det är precis som när en chef anställer en ny medarbetare. Chefen kommer garanterat att vara den siste som upptäcker att medarbetaren är inkompetent just för att han (ja, jag skriver han eftersom jag har fördomar om att det är främst män som drabbas av detta högmod) själv ogärna vill ha begått ett misstag.

Omvänt sker givetvis samma sak. Förväntar man sig dåliga saker och har målat fan på väggen i sitt vardagsrum, så är det också det man får.

Och de som förväntar sig att Obama inte kommer att kunna leva upp till förväntningarna, ja, ni fattar.