Jag blir aldrig nöjd. Jag ser alltid något som kunde gjorts bättre. Förbättringar. Jag kräver ständigt av mig själv att jag måste förbättra mig på olika områden och det finns många områden, vilket gör det till en ganska svår plats att vara.
För ett par dagar sedan pratade jag med en kille som skapar datorspel. Jag frågade om han gillade sina gamla spel eller om han bara såg vad som kunde gjorts bättre. Både han själv och tekniken blir ju bättre hela tiden. Han svarade att han är nöjd med alla sina spel. Att han tycker att resultatet blev likt den vision han hade då.
Ett imponerande svar. Han är snäll mot sig själv och respekterar den han var då. Tänk att få respektera den man var då. Inte acceptera, utan respektera.
När man är drygt 30 börjar man ha varit med om ett och annat. Man vet hur saker och ting fungerar. Typ. När min sons mössa i början av december var spårlöst försvunnen kunde jag omedelbart förutse vad som skulle hända. Jag visste att om jag köper en ny mössa kommer den gamla att dyka upp igen (han har flera mössor så han var inte mösslös, men just den här mössan behövdes på sitt sätt). För så är livet. Den dyker upp igen, men bara om jag köper en ny. Det är en av universums lagar.
Jag försökte trotsa lagen denna gång genom att vänta. Jag trodde att min medvetenhet kring hur lagen fungerar i kombination med att vänta så länge som möjligt med att köpa en ny mössa skulle göra att jag vann.
Men jag gav upp efter ett antal veckor, köpte en ny mössa och blev inte ett dugg förvånad att den gamla dök upp samma dag som jag klippt bort prislappen på den nya.
Det paradoxala är att den gamla mössan förmodligen inte skulle ha dykt upp igen om jag inte köpt den nya. Jag var tvungen att köpa en ny för att få tillbaka den gamla.
Tori Amos musikalitet är näst intill överjordisk. När hon som fyraåring deltog i en pianotävling tappade domarna hakan och sa till hennes föräldrar att när någon kan spela sådär kommer det från Gud. Ironiskt nog har Amos under stora delar av sin karriär ägnat sig åt att provocera kristna på olika sätt. Men pastorsdottern för inget krig mot kristendomen, enligt henne själv, och det är hennes nya julskiva "Midvinter graces" ett bevis på. Här har hon skrivit om och vidareutvecklat gamla julpsalmer på ett sagolikt vackert sätt. Hon har satt sin speciella Tori-prägel på låtarna och håller samtidigt julens fana högt och högtidligt. En vansinnigt svår balansgång som den nu 46-åriga pianisten och sångerskan genomför på ett genialiskt sätt. Tori Amos är sin gudabenådade talang trogen och ger nytt musikliv åt julen. Med på skivan finns också några helt egenkomponerade stycken som exempelvis "Winter's carol", plattans bästa spår, samt den fina duetten "Holly, Ivy and Rose" tillsammans med dottern Natashya. SARA LUNDVALL
Jag är fascinerad av oskuldens tid i Sverige. När det lilla var gott nog och valmöjligheterna begränsade. Den som regisserade Triads video på 80-talet tycks inte ha haft stora visioner. Men det behövdes kanske inte. Det efterfrågades aldrig. Tre män som stod jämte varandra och sjöng, lika bekväma som främlingar i en hiss, var gott nog. De smågungar lite ibland och ljuset skiftar. Jag undrar vad det blev av killen i mitten, han med stora rösten. Att killen längst till höger bara försvann, det förstår man ju.
Och att Strömstedt är snyggare nu än då, ser jag som ytterligare ett bevis för att det mesta var sämre förr.
Jag ska sluta att bara länka till saker jag skriver för tidningen. Den här bloggen bör vara roligare än så. Det ska bli bättring. Tills dess kan ni ju klicka på länken och läsa min tv-krönika om 2000-talets tv.
Jag känner att jag gav ett lite för högt betyg till "Metropia" i dagens tidning. Efter att ha sovit på saken skulle en trea varit mer lämplig. Men nu får jag väl stå för detta. Tänk att jag ägnar så mycket tankekraft ändå åt filmbetyg. Blodigt allvar. Haha.
METROPIA Betyg: 4 Filmstaden, Umeå Regi: Tarik Saleh Röster: Vincent Gallo, Juliette Lewis, Alexander Skarsgård med flera.
NÄR DET novembergrå regnet ligger som en enda tjock dimma utanför fönstren känns den dystopiska ”Metropia” inte som en särskilt osannolik framtidsvision. Här har färgerna och årstiderna suddats ut i en värld präglad av finanskris och storstads- ensamhet.
VI FÅR TRÄFFA Roger, en helt vanlig halvmissnöjd Svensson, som någonstans inom sig ändå har så pass mycket integritet kvar att han klarar av att bli filmens motvillige hjälte. Han är nämligen misstänksam och konspiratorisk, två egenskaper som ska komma honom till gagn. Roger undviker det gigantiska tunnelbanesystemet, där det går otäckt fort att förflytta sig genom hela Europa, eftersom det är något skumt med det. Men en dag är hans cykel sönderslagen och han tvingas till tunnelbanan. Omedelbart nere i underjorden hörs en röst i hans huvud, en röst som påstår sig vara hans egen inre röst. Det blir uppenbart att storebror inte bara ser dig utan också kan höra dina tankar och föreslå nya tankar.
”METROPIA” är nästan hypnotiserande tack vare, eller på grund av, den ovanliga animationstekniken. Det går inte att slita blicken från människorna som både är verkliga och overkliga. Den egna inre rösten pratar hela tiden; ”Hur fan har dom gjort det där?”, ”Är det där riktigt hår och vems ögon är det där?”. Även miljöerna känns igen men är samtidigt förvrängda, vilket ju förstärker känslan av framtid. Ja, animationen som det svenska produktionsbolaget Atmo ligger bakom är skum och intressant, konst rent av. Regissören Tarik Saleh har även använt sig av kända röster (Juliette Lewis, Stellan Skarsgård och Sofia Helin) till okända ansikten, något som också bidrar till den mycket märkliga känsla filmen efterlämnar sig. ”Metropia” blir i slutändan lite svår att sätta fingret på. Tyvärr brister själva berättelsen (där bland annat författaren Stig Larsson haft ett finger med i spelet) som trots en bra grundidé ofta tappar tempo. Det finns ingen spänning fast man anar att den borde finnas där. Det estetiska bildspråket, som är så dystert och starkt, överskuggar troligtvis storyn.� Fast här finns så mycket intressant att betyget ändå blir högt och en svensk film där dialogen sker på engelska – ja, bara det i sig kanske är en dystopisk framtidsvision.
