Not a pretty picture

Ibland undrar jag om jag har någon egentlig personlighet eller om allt vara är toppar och dalar på min menscykel.

På jobbet skrattar vi åt roliga bilder på oss själva. Alltså riktigt roliga bilder, ögonblick där vi fångats från vår allra sämsta sida. Min kollega förevigades av sin man exakt när hon, efter att ha gått omkring och retat upp sig under en lång stund, exploderade av irritation. Not a pretty picture.

Jag blir aldrig bra på bild mest på grund av att jag är rädd för att inte bli bra och då ser jag rädd ut på bilden. Det är en ond cirkel.

Ryggont och märkliga tankar

I veckan har jag plågats av ryggont. Det började från mitten av ryggraden och strålade upp mot nacken, vilket gav migrän. Min nya naprapat knäckte till det mesta, men så bara ett par dagar efter besöket kunde jag knappt stiga upp ur sängen på grund av SMÄRTA i korsryggen. Tillbaka till naprapaten igen, som denna gång inte kunde göra så mycket. Det är inflammerat.

Jag minns så en bok jag läst en gång. En jätteflummig självhjälpsbok ("Du kan hela ditt liv" av Louise L. Hay) om hur tankarna styr våra känslor och i förlängningen skapar vårt liv. I slutet av boken fanns ett register över olika åkommor och vad de beror på. Jag slår upp ryggbesvär och läser: Ryggbesvär - nedre delen - "rädsla för pengar, brist på ekonomiskt stöd".

Hmm. Märkligt. Jag har i veckan fått en rejäl löneförhöjning som i så fall borde givit mig mer muskler och en stärkt rygg. I och för sig hade jag förra veckan (innan löneförhöjningen) tankar på att helt byta bana och börja plugga på kulturvetarlinjen, något som skulle medfört eknomiska svårigheter. Ryggen har kanske inte hunnit med i mina tankebanor.

Louise L. Hay (som syns på bild här intill) förslår följande affirmation som hjälp för ryggont till följd av pengaproblem: "Jag litar på livsprocessen. Jag får allt jag behöver. Jag är trygg".

Fast jag tror nog att jag följer naprapatens råd och ta ett par Ipren i stället.

En normaliseringsprocess

Jag har slutat se skräckfilm. Det är som en detox. Skräckfilm har skadat mig, har jag insett nu. Jag är inte normal av flera anledningar och en är alla typer av skräckkultur jag utsatt min hjärna för under så väldigt lång tid. Det är ju faktiskt inte normalt att vara mörkrädd som 30-åring. Det är inte normalt att tro att alla konstiga ljud orsakats av ett spöke. Och det är inte normalt att tro att fullt levande, friska människor vid en gravsten är gengångare (jo, det är sant, jag reflextrodde det en gång som tonåring när jag såg tre personer vid en gravsten på Trehörningsjö kyrkogård och blev jätterädd i flera sekunder).

Detoxen är hittills fantastisk. Mycket tidigare oförklarlig oro har försvunnit. Jag sänkt min läskighetsgräns till lägsta någonsin och klarar numera knappt av ett avsnitt av ”Ghost whisperer”. Ett friskhetstecken tror jag. Jag jagar det ljusa istället för det mörka.

Men okej då. Här kommer ändå bästa skräckisarna-listan:

Exorsisten
The shining
Terror på Elm Street
Psycho
Rosemary’s baby
Poltergeist
Carrie
Scream
The ring
The others

Last lecture

"Tid är allt du har. Och en dag kanske du upptäcker att du har mindre tid än du tror."

Randy Pausch

Universitetsprofessorn Randy Pausch sista föreläsning är fängslande och intressant. Den kanske är lite lång för att vara ett youtube-klipp på en blogg, men räds icke. Randy Pausch lyssnade på livet och reflekterade. Sådant är svårt att lära sig.

Olidligt för en vuxen människa att utstå

Bland det bästa jag vet är att gå på pressvisning och recensera film. Man får kaffe innan och en pratstund med andra recensenter. Sedan meddelas vilken salong som visar vad och man kryper in i mörkret, ibland helt ensam. Men det är inte alltid lika roligt. Det kan vara olidligt plågsamt. Som i går:

G-FORCE
Filmstaden, Umeå
Regi: Hoyt H Yeatman Jr
Svenska röster: Figge Norling,
Alexandra Rapaport, Gustaf Hammarsten
med flera

Betyg: 1

TREVLIG FAMILJEFILM ska klara av att underhålla både barn och vuxna. Den ska ha en tydlig handling, alternativt bygga på en klassisk saga, innehålla hjärtliga skämt och gärna ett gulligt djur som är rappt i käften.”G-Force” har inget av detta. Ett gäng marsvin som hetsar runt till musik för actionfilm lyckas varken skapa spänning, humor eller mysfaktor. Maken till ocharmiga marsvin får man faktiskt leta efter. När skämten inte träffar rätt hjälper det inte att de facebookar och gör alla saker som moderna människor gör.”G-Force” förblir som ett A-team-avsnitt, fast sämre, och med irriterande marsvin.

TROLIGTVIS HAR mycket humor gått förlorat i dubbningen till svenska, då originalrösterna görs av bland andra Nicolas Cage och Steve Buscemi, ett par som säkert kan rädda upp en del. Dessutom innehåller dubbningen direktöversättningar från engelskan, vilka säkert synkar bättre med läpprörelserna, men samtidigt är det få svenskar som använder fraser som; ”Utsidan. Nu” och ”Jag känner mig tio meter hög”.
Handlingen då? Jo, G-force, som är ett gäng specialtränade agent-marsvin, ska rädda världen från en ondsint miljardär. Det gör de genom att springa mycket, tala fort och ladda hem hemliga filer. Man har även lyckats klämma in det korkade, tjocka marsvinet som gillar att äta och lata sig, så att inte den stereotypen ska riskera att glömmas bort. Kanske skulle ”G-force” nå upp till en tvåa i betyg med originalröster och 3D-glasögon, men det här är nästan olidligt för en vuxen människa att utstå.

Publicerad i VF 2009-09-04

Moderna vampyrer svåra att motstå

Veckans tv-krönika i VF.

http://www.folkbladet.nu/?p=154197

Ett låtsasproffs som jag

Jag tänker att alla andra joggare är proffs. När jag möter dem på vägen vet jag att de har minst en mil bakom sig och minst en mil framför sig.

Men i dag insåg jag, sådär som helt sanna insikter bara kommer, att joggaren jag mötte kanske också bara hade ett par kvarter bakom sig. Hon kanske bara har köpt snygga springkläder. Ett låtsasproffs som jag.

Annars då? Jo, jag kan inte sluta lyssna på Bob Segers "Turn the page". Det är en sjukdom. Mitt skägg bara växer och växer. Och längtan efter USA blir större.