Arbetarklassens vedermödor

Samtal i bilen:

Jag: Alltså, jag är så mycket arbetarklass att jag inte ens tycker om att romantisera den.
Johan: Menar du på fullaste allvar att du upplevt arbetarklassens vedermödor! I det där radhuset på 135 kvadratmeter.
Jag: Ja. Mer än du i alla fall. Vad är arbetarklassens vedermödor då?
Johan: Det är när man före tio års ålder tvingas ut på en potatisåker. Eller skogsbruket, ut och flotta timmer och dräpa sig själv.
Jag: Finns det inga moderna vedermödor för arbetarklassen då? Jag tror att jag upplevt en modern variant.
Johan: Nä, det har du inte.

Frågan är om det blir någon roman nu.

The little things

Lycka kan vara att få en ballong. Eller att hitta av ett Seinfelt-avsnitt man aldrig sett.

Högkonjunkturen vi aldrig upplevt

Alltså, det har nyss varit högkonjunktur. Och nu är det extrem lågkonjunktur. Jag har upplevt båda tidigare, men det ska ju tydligen finnas en variant av högkonjunktur där arbetsgivare måste kämpa för att få arbetskraft. En version av samhället där arbetsgivare måste vara rädda om sina jobbare, ha lite skräck för att de ska gå därifrån med all sin erfarenhet och därför försöka se till att erbjuda en god arbetsmiljö och pengar för att de ska stanna.

Den här typen av högkonjunktur har jag aldrig upplevt. Existerar den? Eller existerar den bara för dem med unik spetskompetens?

Motståndet

En gång för länge sedan (mycket i mitt liv har skett för länge sedan nu märker jag) så sa en klasskamrat en tänkvärd sak. Vi talade i telefon och beklagade oss över någon skoluppgift, varpå hon plötsligt slänger ur sig de bevingade orden: "Alltså, det är inte det att jag är lat, utan det är som bara något motstånd".

Tänk att kunna förvandla en arbetsuppgift till något så abstrakt. Ett oförklarligt motstånd. Underbart.

Jag känner ibland det där motståndet. Och det är inte det att jag är lat.

Inte bara vem som helst

I dagens Expressen finns intressant läsning om kronprinsessan Viktorias blivande man Daniel.

Det visar sig att han trots allt inte är någon vanlig Svensson. Nej, nej minsann. Han har rekordsnabbt hämtat sig från sin njurtransplantation och "läkarna är helt stumma". Daniel var tydligen uppe redan efter tre dagar och gick i korridoren. En "person" säger till Expressen att "Han verkar vara byggd av stål. Otrolig grundfysik".

Gud vad skönt att veta. Må hända är han inte blåblodig men han är ju typ Stålmannen.

Den som alltid bor granne

En sorg är ingenting som försvinner. Det är ingenting som går över.

Fast det kan se ut så utifrån.

Det beror bara på att sorgen fällt ihop sig och dragit sig inåt i kroppen. Den har flyttat till en fast adress inne i själen och där bor den, precis granne med lyckan.

Under de största och vackraste stunderna i livet finns den sedan alltid med, står jämte och tittar på. Den kräver ingenting, endast acceptans.

Jag vet hur det känns, lilla Flea. Det var ett vackert bröllop. Det kändes som om alla var där.

Alla.