Sundström - veckans höjdpunkt

Jag har lärt mig att man i förväg aldrig kan veta vilka intervjupersoner som är de mest intressanta. En gång skulle jag intervjua den konstnärlige ledaren för Umeå Jazzfestival och jag gruvade för att gå dit. Jag vet absolut ingenting om jazz. Men jag mötte en man som brann för sin grej och det hela utvecklade sig till ett mycket spännande möte, där jag fick lära mig en massa.

I veckan gruvade jag mig för att intervjua Stefan Sundström. Det var samma sak där - jag har inte lyssnat så mycket på honom och visste initialt inte riktigt vad jag skulle fråga om. Samtalet med honom blev ändå veckans absoluta höjdpunkt.

"Sundströms sjömansliv med stjärtlapp":

http://www.folkbladet.nu/?p=167950

Bara en man kan vinna schlagern

Åh, ni tappra som fortfarande tittar in på denna ynkliga webbsida. Jag jobbar hårt både på jobbet och i hemmet och har dessutom mitt populärkulturella intresse att vårda. I jobbet skriver jag för VF-bloggen 7:an. Vi är sju personer som underhåller en gemensam kulturblogg och tisdagar är "min dag". I tisdags skrev jag under rubriken "Bara en man kan vinna schlagern". Titta gärna in där:

http://www.folkbladet.nu/?p=167302

Respektera den man var då

Jag blir aldrig nöjd. Jag ser alltid något som kunde gjorts bättre. Förbättringar. Jag kräver ständigt av mig själv att jag måste förbättra mig på olika områden och det finns många områden, vilket gör det till en ganska svår plats att vara.

För ett par dagar sedan pratade jag med en kille som skapar datorspel. Jag frågade om han gillade sina gamla spel eller om han bara såg vad som kunde gjorts bättre. Både han själv och tekniken blir ju bättre hela tiden.
Han svarade att han är nöjd med alla sina spel. Att han tycker att resultatet blev likt den vision han hade då.

Ett imponerande svar. Han är snäll mot sig själv och respekterar den han var då. Tänk att få respektera den man var då. Inte acceptera, utan respektera.

En av universums lagar

När man är drygt 30 börjar man ha varit med om ett och annat. Man vet hur saker och ting fungerar. Typ. När min sons mössa i början av december var spårlöst försvunnen kunde jag omedelbart förutse vad som skulle hända. Jag visste att om jag köper en ny mössa kommer den gamla att dyka upp igen (han har flera mössor så han var inte mösslös, men just den här mössan behövdes på sitt sätt). För så är livet.
Den dyker upp igen, men bara om jag köper en ny. Det är en av universums lagar.

Jag försökte trotsa lagen denna gång genom att vänta. Jag trodde att min medvetenhet kring hur lagen fungerar i kombination med att vänta så länge som möjligt med att köpa en ny mössa skulle göra att jag vann.

Men jag gav upp efter ett antal veckor, köpte en ny mössa och blev inte ett dugg förvånad att den gamla dök upp samma dag som jag klippt bort prislappen på den nya.

Det paradoxala är att den gamla mössan förmodligen inte skulle ha dykt upp igen om jag inte köpt den nya. Jag var tvungen att köpa en ny för att få tillbaka den gamla.

Nytt musikliv åt julen

Tori Amos
"Midwinter graces"
(Universal)
Betyg: 5

Tori Amos musikalitet är näst intill överjordisk. När hon som fyraåring deltog i en pianotävling tappade domarna hakan och sa till hennes föräldrar att när någon kan spela sådär kommer det från Gud.
Ironiskt nog har Amos under stora delar av sin karriär ägnat sig åt att provocera kristna på olika sätt. Men pastorsdottern för inget krig mot kristendomen, enligt henne själv, och det är hennes nya julskiva "Midvinter graces" ett bevis på.
Här har hon skrivit om och vidareutvecklat gamla julpsalmer på ett sagolikt vackert sätt. Hon har satt sin speciella Tori-prägel på låtarna och håller samtidigt julens fana högt och högtidligt. En vansinnigt svår balansgång som den nu 46-åriga pianisten och sångerskan genomför på ett genialiskt sätt.
Tori Amos är sin gudabenådade talang trogen och ger nytt musikliv åt julen.
Med på skivan finns också några helt egenkomponerade stycken som exempelvis "Winter's carol", plattans bästa spår, samt den fina duetten "Holly, Ivy and Rose" tillsammans med dottern Natashya.
SARA LUNDVALL

Tänd ett ljus... och stå helt stilla

Jag är fascinerad av oskuldens tid i Sverige. När det lilla var gott nog och valmöjligheterna begränsade. Den som regisserade Triads video på 80-talet tycks inte ha haft stora visioner. Men det behövdes kanske inte. Det efterfrågades aldrig. Tre män som stod jämte varandra och sjöng, lika bekväma som främlingar i en hiss, var gott nog. De smågungar lite ibland och ljuset skiftar. Jag undrar vad det blev av killen i mitten, han med stora rösten. Att killen längst till höger bara försvann, det förstår man ju.

Och att Strömstedt är snyggare nu än då, ser jag som ytterligare ett bevis för att det mesta var sämre förr.

Tidningstexter vs blogginlägg

Jag ska sluta att bara länka till saker jag skriver för tidningen. Den här bloggen bör vara roligare än så. Det ska bli bättring. Tills dess kan ni ju klicka på länken och läsa min tv-krönika om 2000-talets tv.

http://www.folkbladet.nu/?p=162604